Traumat och frågetecknen kring Palmemordet kommer att leva kvar. Det kan man konstatera efter att ha lyssnat på dagens presskonferens.
En avliden man, ”Skandiamannen”, pekas ut som skyldig. Åklagare Krister Petersson argumenterar bra för sin och Palmegruppens slutsatser. Det pussel som har lagts kring den misstänktes agerande på mordnatten imponerar, samtidigt som det pekar mot – vilket inte förvånar – allvarliga brister i polisarbetet direkt efter mordet. Det framstår med dagens uppgifter som en skandal att Stig Engström inte misstänktes redan då.
[ "Skandiamannen" pekas ut som Palmes mördare ]
Men den spontana känslan är att det inte kommer att räcka för att övertyga allmänheten om att man träffat helt rätt. Saken kommer inte att kunna prövas i domstol. De tekniska bevisen är inte fullständiga, det är inte möjligt att koppla ett speciellt vapen till mordet.
Man kan inte påstå att utredningsarbetet är dåligt. Det är säkert så här långt det är möjligt att komma utifrån de möjligheter som står till buds.
Det kanske starkaste skälet till att tro på åklagarens teori är att Skandiamannen, Stig Engström, påstår sig ha befunnit sig på platsen, men att inget av de övriga vittnena sett honom där. Dessutom är det bevisat att han lämnade sin arbetsplats intill mordplatsen bara några minuter före mordet.
Han var Palmehatare, han hade vapen, med mera. Inget av det gör honom förstås skyldig, men indicierna sammantaget gör honom till en högst trolig mördare. I en tänkt rättegång hade mycket pekat mot honom.
Men tvivlen kommer att finnas kvar. Dagens utredningsbesked är visserligen mer övertygande än det mesta av polisarbetet åren efter mordet, men det räcker tyvärr inte för oss som vaknade lördagsmorgonen den 1 mars för drygt 34 år sedan till beskedet att landets statsminister var mördad. Det nationella trauma som då uppstod och som vi levt med sedan dess kommer inte att utplånas helt.
