Att ta pengar ur den blinde mannens tiggarskål har länge använts som en metafor för de mest nesliga brott man kan tänka sig. Det är inte enbart förkastlig stöld i största allmänhet när tjuven hänsynslöst utnyttjar en utsatt människas situation.
I våra dagars Sverige sitter inga blinda på trottoaren och tigger. I stället har människor med allvarliga synskador, liksom de med svåra funktionsnedsättningar av annat slag, rätt till stöd från samhället. Enligt portalparagraferna i LSS ska de ha möjlighet till "ett liv som andra" – om behoven bedöms vara tillräckligt stora med hjälp av personliga assistenter.
Det är ett faktum att välfärdssystem missbrukas, vare sig det handlar om vab eller sjukersättning. Statens ansvar är att se till att möjligheterna till fusk minimeras. Det handlar inte bara om att brott ska beivras och brottslingar straffas utan också om att de gemensamma resurserna ska användas till det de är avsedda för.
När regelverket kring personlig assistans i stor skala systematiskt utnyttjas av organiserad brottslighet handlar det inte om småslantar i en tiggarskål utan om mångmiljardbelopp, medel som mer än väl behövs för att ge personer med funktionsnedsättning ett inte bara drägligt utan gott liv. Det är en fullkomligt absurd situation: Föräldrar går på knäna när deras barn inte får personlig assistans, vuxna måste sluta arbeta när deras behov av stöd omprövas och timmarna dras ner. Samtidigt tvingas Försäkrings-kassan konstatera att de inte har rätt att sluta betala ut ersättning ens om ett assistansbolag bedriver sin verksamhet utan det nödvändiga tillståndet från Inspektionen för vård och omsorg.
För detta redogjorde Dagens Nyheter i början av veckan (6/7), avslöjanden som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Socialminister Lena Hallengren säger att hon ser allvarligt på saken och tittar på möjligheter att skärpa regelverket. Hon hoppas att andra partier också är med på noterna. Det är ord som måste omsättas i praktiken så fort det går.
Det är ingen enkel avvägning. Att den som har passerat nålsögat och beviljats personlig assistans har rätt att välja utövare är exempelvis i grunden positivt. Det gäller att komma till rätta med missbruket av möjligheten utan att göra avkall på det självbestämmande som är en viktig ingrediens i lagstiftningen.
Och det finns en ännu svårare balansgång. Vid varje tillfälle som assistansfusket hamnar i fokus är risken att personer som har ett genuint behov av personlig assistans och som aldrig skulle drömma om att begå välfärdsbrott känner sig utpekade. Det är viktigt att hålla i minnet att det stora problemet med välfärdslagstiftningen på funktionsrättsområdet inte är missbruket utan det faktum att LSS genom myndighetsbeslut och domstolsutslag gröpts ur till oigenkännlighet. Att leva ett liv som andra är för alldeles för många en dröm som förefaller ouppnåelig. Det är för att förverkliga den som brottsligheten måste stävjas. Ju förr desto bättre.
