Personlig assistans, den lagstadgade insats som personer med svåra funktionsnedsättningar har rätt till, är åter i blåsväder. En färsk rapport från Nationellt underrättelsecentrum, ett samverkansorgan för inte mindre än tio myndigheter mot ekonomisk brottslighet, ger fasaväckande skildringar av hur skrupelfria brottslingar mjölkar systemet genom avancerade upplägg. Och det handlar inte om småpengar utan om miljardbelopp, inte om kortvariga fenomen utan om sådant som pågår i åratal.
Rapporten har uppmärksammats av såväl Expressens Anna Dahlberg som Dagens Nyheters Hanna Kjöller. Dahlberg frågar hur regeringen kan låta “brukarimporten” fortgå och Kjöller talar om “ett gigantiskt pyramidspel med skattemedel”.
Upprördheten är befogad. Det finns alla skäl i världen att komma till rätta med fusket, både därför att det handlar om grova, systematiska brott och, inte minst, eftersom de pengar som rinner ut ur systemet behövs för dem som är i behov av personlig assistans.
Det verkligt stora problemet med personlig assistans är nämligen inte fusket utan det faktum att alldeles för många personer med funktionsnedsättning nekas sin lagliga rätt att med hjälp av personliga assistanser kunna leva “ett liv som andra” med “full delaktighet i samhället”, som det heter i LSS. Antalet ansökningar som avslås ökar och för sådana som redan har assistans dras timantalet ned. Många barnfamiljer och vuxna lever i skräck för att det är deras tur att drabbas av omprövning nästa gång.
Kjöller nämner i förbifarten att det finns sådana som får kämpa för sina assistanstimmar medan Dahlberg inte med ett ord berör att personlig assistans är en viktig, ja livsavgörande, insats för en hårt prövad grupp i samhället. Dessutom måste begrepp som “brukarimport” användas med stor försiktighet så att inte den som invandrat och har genuina behov mäts med en annan måttstock än andra. Också många av dem som förespråkar en stram migrationspolitik brukar ju ändå medge att det är rimligt med ett särskilt ansvar för svaga grupper.
Den ensidiga fokuseringen på den minoritet som missbrukar systemet kastar en skugga över den majoritet som aldrig skulle drömma om att fuska. Det gäller såväl brukarna som de som arbetar som personliga assistenter och assistansföretagen. Funktionsrättsrörelsen och branschen måste gå först i ledet och kräva de krafttag mot fuskarna som borde ha tagits för länge sedan.
Det är obegripligt hur samma myndighet som med tidtagaruret i hand ägnar sig åt att utreda exakt hur många minuter per dag en person med funktionsnedsättning behöver hjälp på toaletten eller med påklädning inte klarar av att avslöja “brukare” vars hjälpbehov är obefintligt eller “assistenter” som befinner sig utomlands långt borta från den person de får betalt för att stödja. För var och en måste det vara uppenbart att de myndigheter som samverkar i Nationellt underrättelsecentrum också måste förena sina krafter för att hitta kraftfulla och verksamma metoder. Om detta inte är möjligt med dagens lagstiftning krävs nya lagar. Och det illa kvickt.
