Det har varit spännande att följa den feministiska rörelsens utveckling. Vem minns inte Gudrun Schymans “död åt familjen”? Men från att ha setts som kvinnokampens huvudfiende nummer ett är traditionella könsroller och kärnfamiljen på återtåg. Pendeln svänger.
För bara några år sedan gjorde ikoner som Ebba Witt Brattström och Kajsa Ekis Ekman plötsligt uppror. Den här gången inte emot patriarkatet utan emot en feminism som blivit så apart att den inte längre stod i kvinnornas tjänst. Vad händer med kvinnors och mäns lika rättigheter om feminismen predikar att inga kön finns, blev den rättmätiga frågan.
Läs mer: Frida Park: Medicinen som botar patriarkatdepp
Kristdemokraterna har länge kritiserat “genusflum” och talat om att “kvinnor offras på radikalfeminismens altare”, och nu tycks de plötsligt ha medvind i debatten. KD har hävdat att om alla ska pressas in i samma form – fri sexualitet, föräldraförsäkring och barnomsorg – kommer vissa att fara illa, oftast de minsta barnen. Men även kvinnor har fått betala dyrt, och det betonar nu också Josefin Holmström (SvD 18/10) och Lisa Magnusson (DN 20/10) i Sveriges största dagstidningar.
Sex är inte tennis utan något långt mer laddat och intimt.
— Frida Park
1960-talets frikopplande av sex från familjebildning och moral ledde till att ansvaret de sexuella parterna tidigare behövt ta gentemot varandra – det kunde ju bli ett barn – försvann i och med p-piller och abort, som Liv Strömqvist tar upp i podden Stormens utveckling. Sex skulle ses som ett nöje utan något som helst samband med dygd eller plikt gentemot partnern: “som tennis”. Men så fungerar det inte. Sex är inte tennis utan något långt mer laddat och intimt.
Metoo uppmärksammade kränkningar och övergrepp som kvinnor blivit utsatta för. Att detta är av ondo är samhället förhållandevis överens om. Men vart ska den kvinna vända sig som känner sig illa behandlad av män som önskar kravlöst sex utan motprestation? Var det inte just detta kvinnorna efterfrågade i den sexuella revolutionen? Och ändå har det visat sig att så många mår dåligt av att hanteras som billiga engångsvaror.
Kvinnors intimitet har alltså blivit en handelsvara – slit- och släng – som Lisa Magnusson skriver i DN: “Det är ett enormt misstag att inbilla sig att intima kärleksrelationer i sig någonsin varit problemet”. I samma tidning får Magnusson skarpt mothugg av Kristina Lindquist (DN 27/10) som anklagar henne och andra som ifrågasätter hur frigörande frigörelsen egentligen blev för “okunnighet” och “historielöshet” i en text som skjuter långt över målet.
Läs mer: Frida Park: Kristna var först med feminism
För det är fullt rimligt att känna tacksamhet gentemot kvinnor som genom historien gått före och betalat ett högt pris för de rättigheter många av oss aldrig levt en dag utan och samtidigt, visserligen bekvämt och med facit i hand, konstatera att en del av frigörelsens delsegrar i slutändan blev till en förlust.
Troligtvis är vi överens om att det fortfarande är en bit att gå innan jämställdheten är i mål och då vore det ju bara dumt att inte lära av historien, gott och ont, för att kunna avgöra vad som är rätt väg framåt mot kvinnlig frigörelse på riktigt.
