Den som har följt debatten på dagstidningarnas kultursidor kan se hur det finns en efterfrågan på en annan syn på sex än den Hollywood och den sexuella revolutionen gett oss. Sex är mer än tennis. Mer än njutning. Och mer än ett politiskt verktyg för frigörelse.
Varken staten, marknaden eller individen har lyckats formulera en sexualetik som tar hänsyn till den djupare dimensionen av sex. Här har kristen tro ett viktigt bidrag att ge, vilket Joel Halldorf skriver i Expressen (30/11).
[ Läs mer| Frida Park: Frigör kvinnorna från den kvinnliga frigörelsens bojor ]
Betänk den passionerade berättelsen om bruden och brudgummen i Höga visan som måhända har förbryllat en och annan rödkindad bibelläsare. Det finns något i hur människor kan känna begär efter varandra som också är en bild på Guds intensiva längtan efter mänskligheten. Hur våra kroppar kan bli till läkedom för varandra; att med en kärleksfull blick få bli sedd i all sin brustenhet och nakenhet. När sexualitet inte reduceras till självisk njutning skapar den en djup intimitet: när två blir ett.
Kyrkans utmaning av i dag är att hitta ett sätt att tala om sexualitet som inte enbart handlar om ett ytligt regelverk med krav på absolut renlärighet. Vi behöver också förklara varför bibliska ideal är av godo och samtidigt kombinera förkunnelsen med en stor portion nåd.
Vi har inte alltid lyckats med detta. Mångas liv har helt visst blivit upprättade i mötet med gemenskapen och det hoppfulla budskapet om en kärleksfull och barmhärtig Gud. Människor som kan ha farit mycket illa i en ond värld. Åter andra har tack vare en uppväxt i en kyrka fått med sig en tro och goda värderingar som bevarat från ont.
Men det har också förekommit sådant, som förvisso kan ha skett med de godaste av intentioner, som varit djupt kärlekslöst: offentlig korrigering, skambeläggning och uteslutning av dem vars liv inte anses vara sexualmoraliskt oantastliga. Det hände för länge sedan, ja, men det förekommer också i våra dagar. Om detta vittnar flera berättelser som kommit Dagen till del i samband med den debatt som följde efter Erik Lundströms debattartikel “Dags att tala om hederskultur i frikyrkan” (28/10).
Lundströms val av begrepp - “hederskultur” - har varit föremål för en del av diskussionen. Att först slå fast att det är en hederskultur och därefter tala om “ansenliga gradskillnader” gör att det finns en risk för en urvattning av begreppet. Exemplen från frikyrkan är förfärande, men de går inte att jämställa med vad som vanligen avses med hederskultur: oskuldskontroller, tvångsäktenskap eller hedersmord.
Med det sagt. Det finns företeelser, i såväl kyrklig förkunnelse som kultur, som behöver belysas. Ungas privatliv, som pojk- och flickvänner, klädval, biobesök, sociala sammanhang och sexualitet har setts som hela församlingens angelägenhet och därmed skapat skam för föräldrar när deras barn “trampat snett”. Man kan dra det så långt att man säger att det finns sådant som påminner om hederskultur.
Hade debatten blivit lika livlig om ordet “hederskultur” utelämnats? Troligen inte. Och samtalet behövs. Men ordvalet kan också problematiseras utifrån den uppenbara risken att det kan kännas så främmande för dem som borde ta berättelserna på allvar och arbeta för att få till stånd en förändring att de helt enkelt inte lyssnar. Det vore olyckligt.
Det frigörande evangeliet har skymts bakom förslavande syndakataloger.
— Frida Park
Att så många har erfarenhet av att ha blivit illa behandlade måste tas på största allvar. En del har lämnat kyrkan, en del tron. Andra har inte kunnat hitta fram till en egen tro på grund av vetskapen om vad närstående, föräldrar eller mor- och farföräldrar utsatts för. Det frigörande evangeliet har skymts bakom förslavande syndakataloger.
En äldre man som under hela sitt liv varit engagerad i frikyrkan, hörde av sig till mig härom veckan. Med tårbruten röst berättade han om vad han sett så många utsättas för och vad han själv fått utstå. Han hade inte längre hopp om försoning med dem som gjort hans familj illa. Men han hoppades av hela sitt hjärta att samtalet som nu påbörjats ska kunna förhindra att dagens unga skulle drabbas på samma sätt.
Honom, och alla dem som behandlats illa, behöver vi uppriktigt be om förlåtelse!
[ Läs mer: Förlåt, för de gånger då vi ropat “synd” där vi skulle proklamerat “nåd” än högre ]
Men vägen framåt är inte att vi slutar predika de bibliska idealen som trohet, respekt och ömsesidighet. Hur ska kyrkan då kunna svara nutidsmänniskan vad meningen med sexualiteten är, något hon både efterfrågar och behöver? Detta kan dock inte ske trovärdigt utan en medvetenhet om att vi alla kämpar med egoism eller viljan att nyttja andra för egen vinning.
Nu är tid att göra upp med frestelsen att ansluta sig till anklagarnas stenkastar-iver i berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan och i stället välja frälsarens: “Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer”.
