Den nya pandemilagen, som omedelbart sattes i verket med nya regler också för de mammons tempel som köpcentrum och butiker utgör, hann inte stötas och blötas särskilt mycket eftersom det plötsligt blev väldigt bråttom. Varför regeringen inte var förberedd på den andra våg som slog till med kraft under hösten är en av alla frågor som coronakommissionen måste grotta ner sig i.
[ Gudstjänstdeltagare kan få böter ]
I en motion till riksdagen 1928 myntade den socialdemokratiske ideologen och mångårige finansministern Ernst Wigforss ett uttryck som levt kvar i den politiska debatten: “Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla. Den blir outhärdlig, då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.” Tillämpad på dagens situation skulle det innebära att det är lättare för kyrkans folk att uthärda restriktioner nu när de också drabbar kommersiella verksamheter. Det är dock, för att citera ett annat bevingat ord, inte mycket mer än tröst för ett tigerhjärta. Och det får inte dölja det faktum att pandemilagen visar att den grundlagsfästa religionsfriheten är satt på undantag i Sverige.
Pandemilagen visar att den grundlagsfästa religionsfriheten är satt på undantag i Sverige.
— Elisabeth Sandlund
Orden i Regeringsformens andra kapitel där det slås fast att “var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad ... frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion” är glasklara. Friheten att ensam delta i gudstjänst framför datorn eller mobilen består och den finns det anledning att vara tacksam över. Inte som ett jämbördigt alternativ till gudstjänster, vilket Emma Audas med kraft utvecklar i sin gästkrönika, men som ett tillfälligt substitut, en B-lösning. Friheten att i likhet med kristna genom alla tider samlas till gemenskap med varandra och med Gud är däremot kraftigt inskränkt, ja i princip utplånad.
Om religionsfriheten hade setts som viktig, ja oundgänglig, hade man tvingats utanför boxen.
— Elisabeth Sandlund
Ingen vill se braskande rubriker om superspridarevent och klustersmitta efter samlingar i kristen regi. Att kyrkorna visar samhällsansvar och omsorg också om dem som själva inte förmår se alla konsekvenser av sitt handlande är en självklarhet. Men när en av de grundläggande medborgerliga rättigheterna kränks borde det ha varit självklart att i förarbetena till lagstiftningen utförligt diskutera detta allvarliga avsteg från en viktig princip. Den synpunkten har framförts exempelvis i SKR:s remissvar och av företrädare för några, men långtifrån alla, politiska partier. Det är bra, men det räcker inte.
[ Tuve Skånberg tycker att pandeminlagen är dåligt förberedd ]
Pandemilagen hade varit ett utmärkt tillfälle att genom en tydlig problematisering sätta strålkastarljuset på att gudstjänstfirande inte är vilken fritidssysselsättning som helst. Det hade stärkt rätten till religionsfrihet överlag, inte bara i detta sammanhang. Och det hade också kunnat öppna för kreativa lösningar som lättat bördan för kyrkorna. Vad säger att inte den regel som gäller i butiker, en person per tio kvadratmeter, skulle kunna tillämpas på lokaler för religiös verksamhet där det dessutom ofta är högt i tak? Om religionsfriheten hade setts som viktig, ja oundgänglig, hade man tvingats tänka utanför boxen. Det hade inte hjälpt alla kyrkor, men åtskilliga.
[ Emma Audas: Det är livsfarligt för kyrkan att vänja sig vid att inte samlas under corona ]
