Den som härbärgerar tiggarna tillhandahåller också infrastruktur för brottslig verksamhet. Det är en anklagelse som heter duga, utslungad av den nystartade konservativa webbtidningen Bulletins ledarskribent Per Gudmundson. Och det riktar sig rakt mot ett antal namngivna Stockholmskyrkor. Immanuelskyrkan, Västermalms församling, Norrmalmskyrkan och Korskyrkan får alla sin släng av sleven därför att de samarbetar för att ge hemlösa EU-medborgare tak över huvudet när vinterkölden har slagit till.
Antalet tiggare på Stockholms gator – och på andra håll i landet – har minskat betydligt, till stor del beroende på att det kontantlösa samhälle som redan är här gör det betydligt mindre lönsamt att be om allmosor. Men fortfarande är tiggeriet ett problem med flera dimensioner. Det är en skam och vanära för Europa och Sverige att människor inte ser någon annan möjlighet att klara livhanken. Det är ett misslyckande för rättsväsendet att kriminalitet och övergrepp förekommer i tiggeriets spår när skyddslösa personer utnyttjas av skrupelfria landsmän. Det är oacceptabelt när affärsinnehavares och allmänhetens verksamhet och liv inskränks av vissa tiggares beteende.
[ Hemlösa håller på ett frysa ihjäl ]
Men framför allt är tiggarnas situation ett problem för dem som tigger, för Valentina och Marius som sitter i gathörnet och för deras barn som lämnats kvar i hemlandet. Väljer man, som Per Gudmundson, att se tiggeriet som ett samhällsproblem som kräver repressiva åtgärder tvingas man bortse från att det handlar om individer, människor av kött och blod, kvinnor och män som riskerar att frysa ihjäl i stockholmsnatten när temperaturen kryper under minus tio.
De kyrkor och enskilda kristna som engagerar sig för tiggarna är allt annat än naiva.
— Elisabeth Sandlund
Egentligen har ingen något alternativ. Den som passerar en tiggare borde tänka att det kunde vara jag som satt där, om jag fötts i ett annat land, om jag haft ett annat ursprung. Att tänka så är en vaccination mot att se människor som ansiktslösa inslag i en hotfull massa.
[ Per-Johan Fernström: Hemlösa lever i farozonen ]
För den som är kristen blir utmaningen ännu större. Vi tvingas tänka att det är Jesus som sitter i gathörnet, han som manar oss att behandla dessa våra minsta som vore de han själv. Det finns inget val. Valentina och Marius kan inte lämnas åt sitt öde. De är unika personer, skapade till Guds avbild, med ett okränkbart människovärde. Fryser de måste de få komma in i värmen, är de hungriga måste de få mat, behöver de kläder och skor måste de förses.
De kyrkor och enskilda kristna som engagerar sig för tiggarna är allt annat än naiva. De vet bättre än de flesta att det är nödvändigt att sätta gränser, att risken finns att bli lurad och utnyttjad. Och framför allt vet de att deras punktinsatser bara är en kortsiktig lösning. Ska tiggeriet i Sverige upphöra krävs strukturella förändringar på hemmaplan med rimliga möjligheter till försörjning. Det är därför så många kristna organisationer är engagerade med långsiktiga satsningar i tiggarnas hemländer, som stöds av samma personer som bär fram madrasser och vakar över de sovande i kyrksalen. Den förmågan att hålla två tankar i huvudet behöver också Per Gudmundson utveckla.
