Gör om och gör rätt! Det är en uppmaning som inte sällan riktas till politiker och myndigheter när något i samhället har gått över styr och fått negativa konsekvenser. Men det finns sådant som inte kan göras ogjort, där klockan inte kan vridas tillbaka och där det inte ens går att kompensera dem som drabbats för det de fått utstå. Dit hör de missförhållanden på adoptionsområdet som de senaste dagarna avslöjats i Dagens Nyheter.
“Hur reparerar man ett liv som har gått?” frågar en av de intervjuade, Fredrik, som 2018 fick reda på att han stulits från ett barnhem i Chile. Svaret är, självklart: Det är omöjligt. “Hela mitt liv har varit en stor fet lögn”, konstaterar Jenny som matats med berättelsen om att hennes biologiska mamma inte ville veta av henne, medan sanningen är att mamman tvingades lämna sjukhuset i tron att dottern dött dagen efter förlossningen.
Det som är tragedier på det personliga planet är en skandal på det samhälleliga.
— Elisabeth Sandlund
[ Kristen adoptionsbyrå ställer om sitt arbete ]
Det är smärtsamt att läsa om de biologiska föräldrarnas sorg över sina försvunna söner och döttrar och om adoptivbarnens alla frågor under uppväxten och deras ansträngningar att få reda på omständigheterna kring adoptionen. Till det kommer adoptivföräldrarnas vånda när de tvingas inse att den historia de fick sig serverad inte stämde med verkligheten. Det lilla barn de ville ge en framtid var kanske inte alls föräldralöst och övergivet utan stulet, ibland redan på BB. De pengar de betalade för vad de trodde var nödvändiga omkostnader hamnade i orätta händer. Det är viktigt att de ekonomiska aspekterna, geschäftet för att tala klarspråk, inte förringas.
I Sverige har 60 000 internationella adoptioner genomförts under de senaste 60 åren, flest i världen i förhållande till befolkningens storlek. Till det finns flera orsaker: Barnlösa pars längtan efter att bli föräldrar, de minskade möjligheterna till inhemska adoptioner och, inte minst, det meningsfulla i att ge barn från fattigare länder chans till ett bättre liv här. När historien nu rullas upp är det viktigt att komma ihåg att de livslögner som adoptivbarnen levt med inte förtar det faktum att de också i de allra flesta fall fått en god uppväxt i kärleksfulla familjer.
Men detta är ingen kompensation, inget som uppväger det som skett. Och det som är tragedier på det personliga planet är en skandal på det samhälleliga. Sedan millennieskiftet har svenska tjänstemän vid upprepade tillfällen rapporterat om misstänkta oegentligheter i åtskilliga av de länder som adoptivbarnen hämtats från. Ändå har mycket litet hänt. Socialminister Lena Hallengren öppnar nu, om än i ganska vaga ordalag, för en översyn, lovar att analysera förslag till ökad rättssäkerhet i barnkonventionens anda och hänvisar till möjligheterna för adoptivbarn som söker sitt ursprung att få stöd hos tillsynsmyndigheten Mfof. Det räcker en bit men det behövs mer. Varför inte, som en av de intervjuade i DN föreslår, ett krafttag för att inrätta en internationell dna-bank för adopterade och biologiska släktingar?
