Att människor världen över förföljs för sin tro, att kristna är den mest utsatta gruppen och att folkmord på kristna och andra religiösa minoriteter inte enbart tillhör det förflutna är så ointressanta frågor att de inte ens är värda att tas upp till diskussion.
Så tycker den svenska regeringen. Det är den enda rimliga tolkningen av vad utrikesminister Ann Linde (S) gjort – eller snarare inte gjort – de senaste dagarna. I utrikesdeklarationen i riksdagen i onsdags omnämndes religionsfriheten inte med ett ord. I debatten med Lars Adaktusson (KD) valde hon att helt bortse från det han lyfte i sitt anförande och i stället ta upp en helt annan tråd. Och när hon på torsdagen talade i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där Sverige just tillträtt som ordförandeland, avstod hon från att ta stafettpinnen från företrädarlandet Albanien som så sent som i november kraftfullt väckte frågan om religionsfrihet på nätet.
[ Adaktusson till S: Ni beter er som Trump ]
Om orsakerna kan man bara spekulera. Handlar det om bristande kunskap? Är det uttryck för det som brukar kallas beröringsskräck? Tror Socialdemokraterna att det går att vinna politiska poänger också genom att ignorera och tiga? Tycker man att man har gjort sitt för överskådlig framtid genom att statsministern nyligen fördömde attacker mot “religiösa platser” i ett inlägg på Facebook? Eller är det en blandning av alltsammans?
Mest uppseendeväckande i triaden av händelser och ickehändelser de senaste dagarna är utrikesministerns försök att avvända uppmärksamheten från vad Lars Adaktusson tog upp i sitt inlägg genom ett opåkallat påhopp på honom i abortfrågan. I andra demokratiska sammanhang – låt oss säga ett årsmöte i bostadsrättsföreningen, idrottsklubben eller församlingen – hör det till god sammanträdessed att man håller sig till ämnet. Annars är det ordförandens sak att ingripa. I riksdagen är det annorlunda. Strax före meningsutbytet mellan Adaktusson och Linde näpstes en vänsterpartist som två gånger råkade använda så kallade fula förstärkningsord. Sådant går inte för sig. Däremot är det fritt fram för riksdagsledamöterna att tala om något helt annat än det diskussionen skulle handla om, i akt och mening att knipa poänger. Då låter talmannen klubban vila.
[ Birgitta Ohlsson: Dags att erkänna nutidens folkmord ]
Nu klarade sig ju Lars Adaktusson bra när han med bibehållen fattning bemötte både Linde och Kerstin Lundgren (C) som såg chansen att hoppa på tåget. Det är med all sannolikhet inte sista gången politiska motståndare tar chansen att spela ut abortdiskussionskortet för att klämma åt KD. Just vid det här tillfället är det mest bedrövliga att chansen gick förlorad till ett meningsutbyte om religionsfrihet, förföljda kristna i världen och Socialdemokraternas vägran att, trots vallöfte, erkänna att det var ett folkmord som begicks 1915 och klassificera det som skedde hundra år senare i Mellanöstern på samma sätt. Det är frågor som inte försvinner från den politiska agendan, hur gärna Ann Linde än vill ignorera dem.
[ Regeringen nedprioriterar kampen för religionsfrihet på nätet ]
