Förr eller senare får trender från andra sidan Atlanten fäste även i kalla Norden. Vi har fått vänja oss vid Halloween och Hollywood och nu också, vad det verkar, det hetlevrade politiska klimatet. Politiker beskyller varandra för att köra med allt från “fake news” till att förvränga fakta för att sätta sig själv eller det egna partiet i positiv dager och meningsmotståndare i negativast möjliga.
Ett av de senaste exemplen rör mediers och meningsmotståndares bevakning av turerna kring Ebba Buschs husköp som nu hamnat i tingsrätten. I sakfrågan finns det anledning att återkomma när den rättsliga processen har haft sin gång, vilket inte verkar vara förrän i höst. Men det finns redan nu skäl att ifrågasätta somliga politiker och journalister. Har olika aspekter återgivits sakligt och allsidigt? Eller har faktakoll fått stryka på foten till förmån för snabba nyheter med braskande rubriker? Risken finns att medier kommer få sin del av straffet när allmänhetens dom i fallet Busch och husaffären meddelas och detta i form av allvarligt minskat förtroende.
[ Ebba Buschs husaffär kan avgöras först till hösten ]
Allvarligt är även att åsiktsmotståndare inte drar sig för att göra politiska poänger på en privat affär. Vad är det som gör att Socialdemokratiska tankesmedjan Tiden, finner det legitimt att sponsra en bild på Facebook med budskapet: “KD:s feminism är som Ebba Buschs husaffärer. Tvivelaktiga”? Eller att socialdemokratiska Aftonbladets Daniel Suhonen, för övrigt tidigare chefredaktör för tankesmedjan Tidens magasin, menar att Ebba borde känna skam för sitt omfattande ränksmideri i sitt parti och skriver: “vad tjänar omsorgen om din nästa för roll om det inte leder till klirr i kollekten”.
Plötsligt har det privata blivit offentligt.
— Frida Park
Förvisso är det så att Ebba Busch, känd för att framgångsrikt gå genom rutan, i sociala medier och i underhållningsprogram eftersträvat att bli “Ebba med hela svenska folket”. Kanske har influencerfaktorn bidragit till att gemene man har svårt att skilja mamman Ebba, med två små barn som behöver fast och trygg bostad nära barnens pappa, från partiledaren som få rår på i en het tv-debatt. Plötsligt har det privata blivit offentligt.
Kristdemokraternas partiledare har knappast legat lågt i fråga om husaffären. Tvärtom har hon ställt upp i intervjuer och även skrivit ett uppmärksammat inlägg på Facebook som föranlett att åklagare nu inlett förundersökning om grovt förtal, i skrivande stund med oviss utgång. En nog så allvarlig sits för KD-ledaren och partiet. Men även om Ebba Busch själv bidragit till det höga tonläget ursäktar det inte skribenter som betett sig som jakthundar med korn på blödande villebråd.
[ Ebba Busch utreds för grovt förtal ]
Det finns dock intressanta, och hoppfulla, undantag. Erik Helmerson, Dagens Nyheter, ifrågasätter blodtörsten, hånet samt föraktet gentemot en persons rätt att köpa ett hus efter en skilsmässa. Än mer intressant är Jonna Sima, på Aftonbladet precis som ovan nämnda Suhonen, som tycker att Ebba Busch borde stå på sig och varnar för den aspekt som ofta göder drev: det gamla goda kvinnohatet. Och det är glädjande när politiker som socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) på Twitter återkommande uppmanar politiker oavsett partifärg att tala väl om varandra.
Kan inte vi politiker här på Twitter börja den här helgen med att skriva en sak som vi uppskattar hos en av våra meningsmotståndare? Vi lägger ändå rätt så mycket av vår tid på att kritisera varandra, det är ju en del av demokratin. Men vi behöver också se varandras styrkor.
— Ardalan Shekarabi (@shekarabi) February 19, 2021
Dessa undantag måste få bli till regel. “Trumpifieringen” är nämligen ett problem med större implikationer än frågan om Ebbas husköp. Sak och person åtskiljs inte längre. Gränsen mellan det privata och det offentliga suddas ut och de hårda tongångarna i debatten drabbar även anhöriga. Vem vill ens bli politiker i dag?
Var tredje politiker har övervägt att sluta på grund av hot.
— Frida Park
Detta är en bekymmersam utveckling av debattklimatet som såväl “tyckonomin” som murvlarna borde reflektera över. Makten ska granskas och en aktiv opposition är nödvändig. Men om partitoppar ses som lovligt byte att utöva medialt prickskytte på - varför inte också då mot fritidspolitikerna?
[ Frida Park: Svensk debatt förtjänar bättre än Jan Guillous okvädningsord ]
Enligt BRÅ har var tredje politiker övervägt att sluta på grund av hot, och rikspolischefen efterlyste 2019 en brottsrubricering om hot mot förtroendevalda. Peder Westerberg tvingades som gruppledare för L i Umeå bära överfallslarm dygnet runt. Gustaf Ericsson, tidigare oppositionsråd i Hedemora (M), lämnade politiken efter hot mot familjen. Vem vågar engagera sig för ett bättre samhälle lokalt när det kan resultera i att familjen utsätts för mordhot efter förslag om cykelbanor eller nedlagda skolor?
Om inte situationen förändras till det bättre kan det i slutändan innebära ett hot mot det svenska demokratiska systemet. Konflikt är måhända ett oumbärligt element i politiken. Men alla skulle vinna på att dusterna fick präglas av ett större mått av intellektuell hederlighet.
