Erik Lundströms mycket uppmärksammade masteruppsats om kristen hederskultur har återigen blivit aktuell. Det han finner i sitt material är både hårresande och häpnadsväckande och manar till självutvärdering i frikyrkorna. Men frågan är om det är rimligt att en uppsats med fem intervjuade tas som intäkt för att hela “Frikyrkan” skulle ha så allvarliga problem med hederskultur att både SR:s Människor och tro och Svenska Dagbladet bygger program på och skriver artiklar utifrån den tesen?
[ Erik Lundström: Dags att tala om hederskulturen i frikyrkan ]
Frikyrkan (i bestämd form singular) behandlas ofta som ett homogent fenomen när det i verkligheten är många sinsemellan ganska olika kyrkor, vilket Sofia Camnerin, tillträdande generalsekreterare för Sveriges kristna råd, och Daniel Alm, föreståndare för Pingst FFS, nu förtjänstfullt svarat i SvD. Sägas skall att i Lundströms uppsats är det mer avgränsat till personer från så kallade pentekostal-karismatiska församlingar. Men uppsatsens material är dock ytterst begränsat och utgörs av några få personer som beskriver subjektiva erfarenheter, några predikningar och analys av bilder från Instagramkonton.
Det kanske är så enkelt att vissa pastorer föredrar friluftsliv i naturen och barbecue-kvällar?
— Fredrik Wenell
Problemet uppstår när uppsatsens resultat får en sådan dignitet att det ger sken av att kristen hederskultur skulle vara ett utbrett problem i frikyrkorna. Det kan nämligen varken Lundström, Människor och Tro eller SvD slå fast, i alla fall inte med utgångspunkt i den data som uppsatsen bygger på. Att det finns är en sak, hur utbrett, är en helt annan. Det behövs mer forskning.
Uppsatsen använder sig av ett så kallat “snöbollsurval”. Det betyder att en informant ger förslag på fler som studenten kan intervjua. Här finns ett uppenbart problem. Det riskerar nämligen att bekräfta den tes man redan på förhand har. Med samma metod vore det möjligt att “bevisa” att alla socialdemokrater skulle vara skattefuskare.
[ Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda ]
Visserligen är det resultat som Lundström får absolut allvarligt nog för att tas på stort allvar, vilket Frida Park tidigare påpekat på ledarplats. Ett exempel är att man i vissa pingstkarismatiska församlingar etablerar stereotypa mansideal med muskler, kampsport och en plikt för pappan att skydda sina döttrar. Men att detta är ett utbrett fenomen som med nödvändighet hänger ihop med “kristen hederskultur” är inte alls självklart. Inte heller är det givet hur pingstpastorers instagrambilder som skildrar jakt och grillade köttbitar stärker Lundströms tes. Här börjar det likna anekdotisk bevisföring. Det kanske är så enkelt att vissa pastorer föredrar friluftsliv i naturen och barbecue-kvällar?
Hederskultur brukar beteckna en långtgående kontroll, till och med våld, för att upprätthålla familjens heder. I uppsatsen konstateras att den “kristna hederskultur” Erik Lundström undersökt inte innehåller våld och han konstaterar att i de kristna sammanhang han undersökt är budskapet om nåd så djupt rotat att de element som brukar ingå i hederskultur saknas, eftersom “nådens mekanism och funktion verkar vara större kan behovet av vedergällning vara mindre”. Är inte det ändå rätt avgörande? Ändå dras slutsatsen att det är rimligt att tala om “kristen hederskultur”. Risken är ju, som vi tidigare skrivit på ledarplats, att detta används slarvigt om alla möjliga grupper i samhället som har avvikande normer och värderingar.
Man skulle nästan kunna tro att det bakom diskursen om “kristen hederskultur” döljer sig en längtan efter ett homogent samhälle.
— Fredrik Wenell.
En fråga som fortfarande kvarstår är därför hur det ska vara möjligt för föräldrar i det svenska samhället att föra över värderingar om sexualitet och livsstil till sina barn om dessa strider mot det som uppfattas som gängse, utan att de ska beskyllas för att vara en del av hederskultur? Ett grundläggande kriterium för hederskultur måste handla om hur värderingar förs över – genom förtryckande strukturer. Och inte bara att de strider mot majoritetens normer.
[ Live-debatt med Lundström och Piensoho om hederskultur ]
Man skulle nästan kunna tro att det bakom diskursen om “kristen hederskultur” döljer sig en längtan efter ett homogent samhälle. Den misstanken förstärks av att sexologen som intervjuas i SvD-artikeln om hederskultur i frikyrkan hävdar att samhället har svårare att nå frikyrkoföräldrar. Uttalandet visar att frikyrkliga ses som något utanför samhället. Att det finns ett “dem” som den goda delen av samhället – “vi” – behöver nå. Ett påstående som de flesta frikyrkoföräldrar förmodligen ställer sig frågande inför. De anser sig nog, med fog, vara hyfsat integrerade i det svenska samhället.
Det här åskådliggör ett djupare problem i det svenska samhället: Frikyrkan (i bestämd form singular) framställs återkommande som konstig och märklig. Vi känner igen det från historien. Stereotypisering och tillskrivningen av farliga egenskaper hos grupper i samhället som bryter mot de normer som majoriteten anser vara självklara. Sorgligt att vi inte har kommit längre än så.
[ Frida Park: Detta kan frikyrkan lära av hederskulturdebatten ]
