En av de viktigaste uppgifterna för kristna teologer är att utmana och pröva vilka konsekvenser olika tankar får. Det är precis vad Jakob Wirén, teologisk sekreterare åt ärkebiskop Antje Jackelén, gör i sin nya bok Att ge plats för den andre? som han intervjuas om i Dagen. I boken utmanar han bland annat kristna att pröva tanken om den muslimske profeten Muhammed också kan ses som profet i den kristna tron. Wirén kommer till slutsatsen att det är möjligt. Han menar att det är viktigt för att kunna föra en respektfull religionsdialog. Stämmer detta?
[ Teolog menar att kristna kan se Muhammed som en profet ]
Wirén motiverar sitt förslag med att kristna och muslimer ber till samma Gud och att Gud också verkar utanför den kristna tron. Här finns det viktiga distinktioner att göra. Det intressanta är hur Gud uppenbarar sig och verkar utanför den kristna tron.
Det finns många muslimer som kan vittna om att de kommit till tro på Jesus, bland annat efter att ha mött honom i en dröm. Konvertiter som lämnat islam riskerar sina liv för tron på Jesus som deras frälsare. Deras erfarenheter visar att det centrala i kristen tro är och förblir Jesus.
För att en person ska anses vara en profet i kristen tradition behöver relationen till Jesus prövas. Det gäller såväl i Gamla testamentet som i Nya testamentet. I det förra pekar de fram emot Jesus och i det senare bakåt mot det Han gjorde.
[ Jacob Rudenstrand: Islams och kristendomens radikalt olika påståenden kan inte samtidigt vara sanna ]
Men Muhammed, 600 år efter Kristus, pekar inte alls på Jesus. I islam ses profeten Muhammed tvärtom som den som fullbordar uppenbarelsen. Frågan för en kristen blir då uppenbar: Vad är det i inkarnationen, Jesu liv och försoningsverk på korset och uppståndelse från de döda som saknas och behöver bli fullständigt genom Muhammed? Inget. Uppfattningen att Muhammed kan vara en profet också i kristen tradition strider alltså både mot den kristna och mot den muslimska traditionen.
Alltså behöver kristna i mötet med andra religioner betona Jesus ännu mer, inte mindre.
— Fredrik Wenell
Det finns både historiska och nutida exempel på när den kristna kyrkan inte alls sökt dialog utan bidragit till hat mot muslimer, i detta har Wirén rätt. Men det respektfulla vore inte att från kyrkans håll kompromissa med det som är bärande i kristen tro: anspråket om Jesu fullkomliga försoningsverk. Snarare bör kyrkan ta islams tro på Muhammed som en profet på allvar genom att inte hävda att han också är en kristen profet.
[ Migrationsverkets handläggare: Kristendom och islam har samma Gud ]
Många kristna och muslimer vittnar om att de, trots allt som skiljer, har mer gemensamt med varandra än med vissa sekulära svenskar. Själva grundförutsättningen för en givande dialog är ju att kunna uppskatta och bejaka likheter och ändå hålla fast vid att det finns fundamentala skillnader. Wiréns slutsats bygger alltså på en högst tveksam premiss.
Jesu exempel visar att Gud inte gör skillnad på människor utan kallar alla att följa honom oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Han är den fullkomliga uppenbarelsen av Gud. Den väg som Jesus anvisat får aldrig leda till hat eller tvång utan alltid till respekt för andras tro – utan att för den skull göra avkall på sin egen. Alltså behöver kristna i mötet med andra religioner betona Jesus ännu mer, inte mindre.
[ Elisabeth Sandlund: Kristna och muslimer tror inte på samma Gud ]
