Beskedet från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, att läkaren Staffan Bergströms legitimation bör dras in till följd av att i somras hjälpte en svårt sjuk man att dö – med hjälp av läkemedel som normalt används för att avliva djur – var lika väntat som välkommet.
Det är utmärkt att Ivo inte skräder orden utan slår fast att Bergström har “undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en legitimerad yrkesutövare” och att det han gjorde inte går att förena vare sig med svensk lag eller med det som ska styra all vård i vårt land, “vetenskap och beprövad erfarenhet”.
[ Andreas Nordlander: Dödshjälp ingen svår etisk fråga (debattartikel) ]
Staffan Bergström säger själv i Dagens Nyheter att han hade hoppats att Ivo skulle ha nöjt sig med att ge honom en varning. Tillåt mig tvivla. Hela syftet med att i offentlighetens ljus (DN:s reporter och fotograf gavs möjlighet att följa den ALS-sjuke Per Maritz in i det sista) medvetet bryta mot regelverket var att ännu en gång få fart på den process som syftar till att dödshjälp ska bli tillåtet i Sverige. Om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, går på Ivos linje kommer Bergström att överklaga och få nya chanser att argumentera för sin sak, en historia utan skönjbart slut.
[ Elisabeth Sandlund: Därför ställde jag upp i tv-debatten om dödshjälp ]
ALS är en vedervärdig sjukdom som tar ifrån den som drabbas förmåga efter förmåga. Det finns ingen bot, däremot en rad palliativa åtgärder som kan sättas in i linje med just “vetenskap och beprövad erfarenhet”. Vad Bergström i ivern att driva sin sak i stället gjorde är, krasst uttryckt, att utnyttja en döende man för sina övergripande syften.
Det beslut som jag upplever gynnar mig kan i ett större perspektiv skada andra, ja till och med hela samhällskroppen.
— Elisabeth Sandlund
Men Per Maritz bad ju om att få dö. Måste inte han få sin vilja igenom, få utnyttja det som i debatten kallas “den sista friheten”, den att välja tidpunkt för när punkt ska sättas för jordelivet? Det är ett argument som i vår tid för många framstår som självklart. Men även den som värjer sig för en kristen hållning, att det finns saker i livet som vi inte själva väljer utan som ligger i Guds hand, bör betänka att det finns gränser för den individuella valfriheten. Det beslut som jag upplever gynnar mig kan i ett större perspektiv skada andra, ja till och med hela samhällskroppen. Att bortse från det innebär en fullblodsegoism som i andra sammanhang knappast hyllas.
Det är fall som Maritz som dödshjälpsförespråkarna konsekvent lyfter fram som exempel eftersom de spelar på känslosträngarna och vädjar till medlidandet. Ingen vill att svårt sjuka ska behöva lida och allmänhetens kunskap om de metoder som numera står till buds för att lindra fysisk och psykisk smärta är begränsad.
Men de andra fallen då? De som känner att de ligger anhöriga och samhället till last eftersom de kräver hjälp och stöd och inte längre kan bidra på ett produktivt sätt? De som saknar förmåga att uttrycka sin eventuella önskan att dö på grund av att de är barn, att de lider av en demenssjukdom eller har en funktionsnedsättning men vars liv av andra bedöms inte vara värt att leva? I ett samhälle som det svenska med starkt rättvisetänk ligger just detta sluttande plan nära till hands.
Det är inte så att det saknas valfrihet i vården. I själva verket har svenska patienter stora möjligheter att påverka både att behandling sätts in och att den avslutas även om det påskyndar döden. Den rätten måste värnas. I kombination med utbyggd palliativ vård i hela landet gör den att dödshjälpsfrågan kan avföras från dagordningen, en gång för alla.
[ Frida Park: Tvärsäkert prat om dödshjälp skrämmer mig ]
