Den 21 mars är inte vilken vårvinterdag som helst utan den av FN utlysta Internationella Downs syndromdagen, i Sverige också kallad “rocka-sockorna-dagen”. Det är ingen slump att just detta datum valts. En person med Downs syndrom har inte två utan tre kromosomer nummer 21. Och de udda sockorna symboliserar att “olika är bra”.
[ Elisabeth Sandlund: Endast etik kan hejda utsortering av foster med Downs syndrom ]
Det är bra att vi en gång om året påminns om något som borde vara självklart alla dagar. Inte minst i en tid när antalet barn som föds med Downs syndrom stadigt minskar i Sverige och när de människor som lever med DS, precis som sådana som har andra funktionsnedsättningar, måste slåss för sin lagliga rätt till ett “liv som andra”.
Modern fosterdiagnostik gör det möjligt att tidigt i graviditeten, utan risk för vare sig mamma eller väntat barn, ta reda på hur genuppsättningen ser ut. Och den analys som den offentliga sjukvården i ökad utsträckning erbjuder tar fasta på just att hitta Downs syndrom. Det är inte förvånande att många blivande föräldrar som får detta besked väljer att avsluta graviditeten även om den information som ges på mödravårdscentralen ska vara neutral och inte uppmana till abort. Bara det faktum att sjukvården erbjuder just denna form av fosterdiagnostik pekar på att det man letar efter är något avvikande, något som inte är normalt, något som kan ställa till bekymmer. Det är ofrånkomligt och därför föds allt färre med Downs syndrom.
[ Gymnasiet där alla får plats ]
Lovvärda försök görs att motverka tendensen, inte minst av föräldrar som berättar om den glädje som deras barn med Downs syndrom skänker familjen och omvärlden. Det är en viktig insats för att behålla mångfalden i samhället och, i ett större perspektiv, för att upprätthålla den grundläggande inställningen att människovärdet är detsamma, alldeles oavsett hur kromosomuppsättningen ser ut.
Att ge personer med Downs syndrom eller andra funktionsnedsättningar ett liv som andra kostar. Men det är värt pengarna för allas vår skull.
— Elisabeth Sandlund
Samtidigt går det inte att komma ifrån att den som får ett barn med någon form av funktionsnedsättning också ger sig in i en livslång kamp för individens rätt att leva inte bara ett acceptabelt utan ett gott liv. Det blåser snåla vindar i stat och kommun. Den självklarhet som gjorde att en enhällig riksdag för snart 30 år sedan antog LSS, Lag om stöd och service till visa funktionshindrade, är historia. Lagen har gröpts ur bit för bit och hoppet om en återställare blir allt svagare.
Så när vi rockar sockor i dag och hyllar mångfald och människovärde är det också läge att reflektera över att dessa viktiga värden har ett pris. Att ge personer med Downs syndrom eller andra funktionsnedsättningar ett liv som andra kostar. Men det är värt pengarna för allas vår skull.
