Att den långtgående individualiseringen och konsumtionskulturen har påverkat samhället vet vi. Frågan är hur det har påverkat kyrkorna att Sverige präglas av värderingar som sätter individen främst och gruppen i andra hand? För kyrkorna är de troendes gemenskap inte en metod utan ett av kyrkans viktigaste kännetecken. Det är till och med en del av den apostoliska trosbekännelsen. Även om de kristnas gemenskap alltså är centralt för alla kyrkor tar det sig olika uttryck.
[ Elisabeth Sandlund: Vi måste kunna diskutera hbtq utan hat och övertoner ]
I Svenska kyrkan är folkkyrkotanken den bärande teologin om kyrkan. Uppgiften är att samla hela folket. Gärdsgården markerar kyrkans gräns, enligt den tidige folkkyrkoteologen Einar Billing. Med det menade han att församlingens gränser är geografiska snarare än sociala. För att kunna omfatta hela folket är det viktigt för folkkyrkan att murarna är låga. Det är därför man betraktar sociala gemenskaper som ett potentiellt hot eftersom man menar att de kan skapa en slutenhet gentemot samhället i övrigt. Den här sortens kyrka får lätt karaktären av en huvudfoting, stort huvud med liten eller ingen kropp, som den svenskkyrklige teologen Jan Eckerdal skriver. Kropp i betydelsen av mänskliga kollektiv.
Men risken i ett individualiserat samhälle är att en sådan kyrka blir reducerad till en förrättningskyrka som medborgarna använder sig av när den passar in i deras personliga berättelse snarare än något som följer dem i vardagen. Dopet kan ses som familjens privata namngivningscermoni snarare än att bli en del av kyrkan.
Församlingen blir först och främst till för att stödja en individs personliga resa.
— Fredrik Wenell
Med frikyrkorna förhåller det sig lite annorlunda. Faktum är att de kan tolkas som folkkyrkans raka motsats eftersom de betonar församlingen som social kropp. I alla fall var det så när de växte fram. 1800-talets friförsamlingsrörelse utmärkte sig genom kombinationen av att den personliga omvändelsen ledde till delaktighet i en troende gemenskap som såg sig som annorlunda, inte minst i moraliska frågor. När dessa rörelser växte fram var det modigt att göra ett personligt val att lämna statskyrkan. Alla de här personliga valen resulterade i församlingsrörelser som visserligen bestod av lokala föreningar men hade en tydlig förankring i en större rörelse som hölls samman av gemensamma övertygelser och idéer.
[ Elisabeth Sandlund: Immanuelskyrkans otålighet begriplig men problematisk ]
Det har hunnit rinna mycket vatten i de frikyrkliga bäckarna sedan dess. Till skillnad från 1800-talet sker dagens alla personliga val i en individualiserad kultur där individen ses som autonom och självständig från sin omgivning. Detta utmanar kyrkorna som folkrörelser – frikyrkorna mer än Svenska kyrkan.
Om vi för tillfället bortser från sakfrågan är även detta ett raster vi kan lägga på den process Immanuelskyrkan i Örebro nu påskyndar. Det sätt som församlingen förekommer Evangeliska frikyrkans bearbetning av teologi och praktik kring samkönade relationer är ett tydligt exempel på hur fria individer av i dag relaterar till sina lokala församlingar. Församlingen blir först och främst till för att stödja en individs personliga resa, inte en rörelse där man gemensamt arbetar med teologiska och moraliska övertygelser.
Det finns en fara att de frikyrkliga församlingarna inte längre har sin identitet i rörelsen utan reducerar samfunden till servicekanslier.
— Fredrik Wenell
Immanuelskyrkans vägval blir inte mindre märkligt av att de personer som drivit på processen i församlingen är några av undertecknarna av motionen till EFK:s kongress om gemensam bearbetning i samfundet. Motionen antogs men ändå verkar de inte ha tid att invänta utfallet. Det reser ofrånkomligen frågor om hur de ser på församlingens relation till samfundet i stort.
Det här visar hur kristenheten inte undgått att påverkas av de negativa konsekvenserna av en långt gången individualisering. Det finns en fara att de frikyrkliga församlingarna inte längre främst har sin identitet i rörelsen utan reducerar samfunden till servicekanslier som förväntas tillhandahålla användbara tjänster. Immanuelskyrkans sätt att agera i relation till samfundet är ett tecken på just detta. Det här väcker allvarliga frågor om huruvida frikyrkornas tid som idéburna, eller trosburna om man så vill, folkrörelser är förbi?
[ Så slutade provröstningen om samkönade vigslar i EFK-församling ]
Ja, utan tvekan har individualiseringen inneburit mycket gott. Men styrkan i de tidiga frikyrkorna låg och borde fortsatt ligga i den kraft det innebär att komma överens och bli en rörelse som kan påverka samhället med många människors förvandlade liv som resultat. Har vi, i vårt individualiserade samhälle där vi som fritt väljande konsumenter kräver omedelbar tillfredställelse, glömt att det tar och faktiskt måste få ta tid att komma överens? Det är värt att påminna om aposteln Paulus ord när han adresserar splittringen i församlingen i Korint - “när ni samlas för att äta, vänta då på varandra”.
[ Stefan Swärd: EFK riskerar att bli en andra Equmeniakyrka ]
