Ska den som vill bli svensk medborgare tvingas bevisa att han eller hon förstår och kan tala svenska? Ja, säger januariöverenskommelsens fyra partier. Det är nödvändigt för integrationens skull. Nej, människor måste kunna få det skydd som medborgarskap innebär utan att avkrävas särskilda kunskaper, säger Svenska kyrkan i sitt remissvar på lagförslaget.
[ Svenska kyrkan: Nej till språkkrav för medborgarskap ]
Svensk kristenhets – inte minst Svenska kyrkans – enträgna och outtröttliga arbete för en generös asylpolitik förtjänar stor uppskattning. Ansträngningarna görs i den motvind som uppstått när allt fler politiker och partier ser det som en självklarhet att arbeta för att världens flyktingströmmar söker sig andra riktningar än till vårt land.
Men att värna asylrätten och välkomna personer som behöver skydd i Sverige står inte i motsats till att ställa krav på dem som tar sig hit. Tvärtom, kravlöshet är utslag av en missriktad snällism, som inte tar människor på allvar utan förminskar dem. Redan vid ankomsten måste den som söker asyl få grundläggande samhällsinformation, exempelvis om att sådant som tvångsäktenskap, månggifte, barnaga och nekad religionsfrihet inte accepteras. Och ju fortare undervisning i svenska språket, anpassad efter varierande förkunskaper, kan inledas desto bättre.
Medborgarskap är inte, och bör inte heller vara, en självklarhet för varje individ som knackar på vår dörr.
— Elisabeth Sandlund
Men sedan då? Hur får vi till stånd en fungerande integration, som inte nekar någon rätten att känna stolthet över sitt ursprung men som ändå bidrar till att bygga ett starkt samhälle med minsta möjliga utanförskap? Att Sverige under decennier har misslyckats med detta är ett sorgligt faktum. Det drabbar dem som, trots att de bott i vårt land länge, inte har lyckats komma in i gemenskapen men i hög grad också de senaste årens flyktingar, som får bära en stor del av bördan när de misstänkliggörs och ses som en belastning.
[ Fredrik Wenell: Förenklat om integration ]
En nyckel till integration är att förstå språket i det land där man bor. Utan språkkunskaper blir tröskeln hög till arbetsmarknaden och möjligheterna minimala att göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Det gäller den som hoppas kunna återvända till sitt ursprungsland inom rimlig tid men i ännu högre grad den som anser att framtiden ligger i att stanna i Sverige. Medborgarskap är inte, och bör inte heller vara, en självklarhet för varje individ som knackar på vår dörr. Det är olyckligt om den osäkerhet som tillfälliga uppehållstillstånd innebär gör att endast denna väg står öppen för den som är i behov av skydd under en längre period.
Som Svenska kyrkan påpekar är det dock en fördel att så många som möjligt av dem som bor permanent i Sverige också är medborgare. Då är det också klokt att ställa rimliga krav på de personer som säger att detta är mitt nya land där jag hör hemma för all framtid. Ingen kräver perfekt uttal eller oklanderlig grammatik av den som tvingats omplantera sig i vuxen ålder. Men med en utbyggd svenskundervisning är det fullt möjligt att uppnå en funktionell nivå på språkkunskap, få fördjupade kunskaper om det svenska samhället och bevisa detta i ett test. Så ser det ut i många andra länder inför den högtidlighet som det måste innebära att gå från att vara tillfällig gäst till att bli medborgare.
[ Elisabeth Sandlund: Kristersson kan lära sig om integration av Mose ]
