Efter nyheten om att ärkebiskop Antje Jackelén pausar sitt Twittrande på grund av det hat hon möts av har flera debatter uppstått. En om det infekterade debattklimat som förpestar viktiga samtalsarenor och i slutänden är en fara för demokrati. En annan handlar om kyrkans uppdrag som opinionsbildande röst i dagens postsekulära samhälle. Ska kyrkan vara politisk och finns det någon gräns för hur politisk den bör vara?
Tar twitterpaus.
— Antje Jackelén (@BiskopAntje) April 5, 2021
Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, @svenskakyrkan & samhället.
Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden.
Men: den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den! pic.twitter.com/pFAM7U6gSp
“De som kräver en opolitisk kyrka skulle kanske må bra av att läsa en bok. Varför inte börja med något av evangelierna?”, skriver Gustav Fridolin, före detta utbildningsminister (MP) och gästkrönikör på den här ledarsidan, i ett inlägg på Facebook. Ja, opolitisk kan inte kyrkan vara. Ur evangelium, budskapet om livsförvandlande frälsning, springer oundvikligen viljan att göra gott mot medmänniskan. Till detta är vi kallade av Jesus själv. Förkunnandet måste alltid gå hand i hand med praktisk diakoni – omsättandet av det glada budskapet om glädje för de fattiga och syn för de blinda. Vad vore mer naturligt än att kyrkorna utifrån sin breda erfarenhet också arbetar för att synliggöra orättvisor och förtryckande strukturer? Däremot har partipolitik inte i kyrkan att göra.
Kyrkan får inte tappa bort det som gör kyrkan till kyrka - Jesus själv.
— Frida Park
Detta har inte bara med det stundande kyrkovalet att göra. Visserligen bör politiska partier hållas borta från styret av Svenska kyrkan. Men vad ska vi säga om när kyrkliga företrädare som Anna-Karin Hammar, teolog och präst, står som representant för Svenska kyrkan i tv och hävdar att socialdemokratins ideologi går rakt tillbaka till Paulus budskap om jämlikhet? Då är det ju inte konstigt om medlemmar som känner sig främmande i sin egen kyrka luftar sin kritik eller till och med lämnar med motiveringen att den “blivit för vänster”.
[ Frida Park: Främmande i sin egen kyrka ]
Även om socialdemokratiska företrädare ofta hävdar att religionen är en privatsak har partiet länge sökt efter makten över Svenska kyrkan - och i mångt och mycket lyckats, som Mathias Bred skriver på ledarplats i GP i en kommentar till boken Reformismens väg – om socialdemokratin och kyrkan, (utgiven på S-nära tankesmedjan Tidens förlag). S har metodiskt velat förändra kyrkans inre liv och fokus har skiftat “från att göra människor lyckliga i himlen till att göra dem lyckliga i den här världen”. “Från kampen för religionsfrihet till HBTQ-frågor och internationellt arbete”, som förlaget beskriver Svenska kyrkans utveckling i sin presentation av boken.
Ingen kyrka bör vara ett lydorgan för ett politiskt parti, än mindre för ett (som varit) statsbärande. Det bör alltid oroa när en kyrka stryker makten medhårs.
[ Frida Park: Släpp kyrkan loss det är val ]
Men bilden av den världsvida kyrkan som varandes vänster måste samtidigt nyanseras. Kan verkligen evangelium placeras in på en höger-vänster-skala? För kristna ligger det nära till hands att engagera sig för flyktingen i behov av skydd undan hot om död. Men också att stötta frihetskampen i socialistiska regimer. Ett engagemang för det okränkbara människovärdet utifrån en övertygelse om att varje människa är skapad och älskad av Gud tar sig olika uttryck.
Därför ingår inte heller offerkoftor i den liturgiska klädseln.
Kyrkan är och ska vara en proteströrelse som utifrån sin breda erfarenhet av praktisk diakoni har en skyldighet att dela med sig av sin kunskap. När köerna utanför härbärgena eller till matutdelningen växer är det viktigt att kyrkorna slår larm. Samtidigt är kyrkan mer än en proteströrelse, mer än en klimatorganisation, mer än en biståndsorganisation. Kyrkornas första uppdrag är och förblir att förkunna evangelium och att vara Jesu händer och fötter på jorden. När kyrkliga organisationer tonar ned Jesus finns inget kvar som skiljer dem från vilken organisation som helst. Vad är det som skiljer Act Svenska kyrkan från Röda korset (där den senare för övrigt startade som ett initiativ utifrån kristen tro en gång i tiden) om Jesus suddas bort?
[ Elisabeth Sandlund: 20 år sedan Svenska kyrkan skildes från staten - nu behöver den en ny självbild ]
Om de politiska förslagen överröstar predikandet av Jesus som världens frälsare uppstår en dissonans. Då har det som gör kyrkan till kyrka tappats bort – Jesus själv. Då är det i sanning på sin plats med kritik. Och den måste tålas. Men kritik är inte samma sak som hat.
Ingen kyrkoledare, varken biskopar eller pastorer, är främmande inför det faktum att kampen för människovärdet genom historien alltid varit förenad med motstånd och till och med fara för liv och lem. Därför ingår inte heller offerkoftor i den liturgiska klädseln. Den som följt Antje Jackelén en tid på Twitter och sett den flodvåg av förakt, personangrepp och hat som hon dagligdags fått utstå tvivlar inte på uthålligheten. Det är inte många av oss som hade stått pall så länge. Och mot detta avskyvärda samtalsklimat måste varje anständig själ protestera, oavsett vad man anser om Svenska kyrkan i övrigt.
