Vit skjorta och svart slips på justitieminister Morgan Johansson (S). Svart kavaj och vit blus på regeringskollegan och språkröret Märta Stenevi (MP). Bilderna från den webbsända presskonferensen om regeringens förslag till ny migrationslag kunde tolkas som att ett tragiskt dödsfall just inträffat.
Så var det inte. Men det var ändå förvånansvärt likt en begravning det vi bevistade. Förslaget är spiken i kistan för en epok när svenska folkets hjärtan har varit öppna och när Sverige som nation tagit sitt ansvar som rikt land att ge skydd och en ny framtid till människor på flykt undan krig och förföljelse.
[ Skarp kritik från kristet håll mot regeringens migrationslag ]
Det är inget som har kommit över en natt. Steg för steg har såväl debattklimat som praktisk politik lett oss bort från där vi var in i en helt ny begreppsvärld. Det är därför den politiska diskussionen om lagförslaget enbart handlar om vem som är tuffast, vems regler som mest effektivt håller nere antalet människor på flykt som söker sig till vårt land, hur Sverige ska slippa så mycket som möjligt av sitt ansvar.
Detta bara är början, vi kan redan se hur smittan sprider sig till andra samhällsområden
— Elisabeth Sandlund
Vi bevistar kort sagt en kapplöpning mot botten. Varför? Svaret är enkelt: Politikerna tror att det är detta som kommer att vinna röster i valet 2022, vare sig det handlar om att få behålla regeringsmakten eller erövra den.
Det värsta är att de mycket väl kan ha rätt. De senaste årens förskjutningar har inte först och främst drabbat människor på flykt. De har också påverkat oss alla. De har fått svenska hjärtan att förvandlas till sten, de har fått oss att glömma att det handlar om individer, inte om flyktingströmmar. De har lett oss in i en situation där begreppet “människovärde” gröpts ur.
[ Elisabeth Sandlund: Högt pris inte bara för flyktingarna ]
Om detta har vi skrivit vid upprepade tillfällen under 2010-talet. Ibland vill man inte få rätt. Men när det nu blev så, ta på allvar varningen att detta bara är början, att vi redan kan se hur smittan sprider sig till andra samhällsområden. Synen på gamla, som lämnades att dö utan läkarvård när coronasmittan spred sig, och på personer med funktionsnedsättning som budgetbelastande kostnadsposter är bara två exempel på vad som sker när människovärde relativiseras eller anses irrelevant.
I detta läge är de kristna rösterna viktigare än någonsin. Det är de som måste höjas med kraft, inte bara mot detaljerna i lagförslaget utan också mot själv det grundläggande tankesättet. “Detta är att tulla på de mänskliga rättigheterna”, säger syster Karin i Alsike kloster som mer än de flesta vet vilka umbäranden flyktingar utsätts för.
Och för att ta upp några av de konkreta förslagen: Den enda ljusglimten är att de ensamkommande flyktingungdomarna som fört en osäker tillvaro med ett temporärt skydd av gymnasielagen ska kunna prövas mot den lilla nödventil som heter “synnerligen ömmande skäl”. Det ger dem chansen till ännu en nådatid – men bara tills deras temporära uppehållstillstånd återigen ska omprövas.
Ingen som upprätthåller sig illegalt i landet ska däremot omfattas. Det kan låta självklart för den som när ordet “illegalt” nämns enbart ser framför sig kriminella som rånar och stjäl. Men där finns också de konvertiter som varken Migrationsverket eller migrationsdomstolarna trott på eftersom de inte klarat läxförhören om knepiga bibelställen eller skillnader mellan olika samfund men som inte vågat återvända till det gamla hemlandet. Då blir det inte lika självklart att alla ska mätas med samma måttstock.
Migrationsfrågan har åtminstone tre olika dimensioner. För det första handlar det om decenniers försummelser att få till stånd en fungerande integration av alla dem som invandrat – flyktingar eller ej – till Sverige. För det andra gäller det de människor som kommit hit det senaste årtiondet, med en topp år 2015, vars ärenden handlagts senfärdigt och inte sällan orättfärdigt. För det tredje handlar det om dem som är i behov av skydd just nu och i framtiden, på grund av krig, förföljelse och miljökatastrofer där inget slut kan skönjas.
För de olika grupperna krävs olika slags insatser. Förbättringspotentialen är stor, både för dem som varit här länge och för dem som kommit i närtid eller som knackar på vår dörr nu. I de senare fallen handlar det inte minst om förbättrad samhällsinformation och undervisning i svenska språket så att risken att hamna i utanförskap minskar.
Men vad merparten av partierna vill åstadkomma är att de två sistnämnda grupperna ska bära ansvaret för det integrationsfiasko som de gemensamt har orsakat. Nu ska bördan läggas på de svagaste, de som är i störst behov av vår omsorg. Det är så långt från människokärlek det är möjligt att komma. Därför var det helt rätt att Morgan Johansson och Märta Stenevi klädde sig som till en begravning när lagförslaget presenterades, begravningen av Sverige som humanitär stormakt
