Vem orkar höra eller läsa mer om Knutby? Frågan dyker ibland upp både bland läsare och hos oss här internt på redaktionen. Den är befogad. Det finns såklart gränser för hur mycket det går att skriva om ett ämne innan både redaktion och läsare tröttnar helt.
De tragiska händelserna i Knutby skakade om hela Sverige. De blev också början till en ledsam förändring av allmänhetens inställning till frikyrklighet och till kristna i allmänhet. Att knutbykatastrofen var en följd av en osund sektverksamhet i ordets sannaste bemärkelse, spelade ingen roll. Sedan dess dras alla kristna allt för enkelt över en kam.
Men allvarligare än så har det varit för de människor som farit illa och vars berättelser kommer fram en efter en. Det gäller inte minst anhöriga och tidigare medlemmar som i skuggan av de dramatiska skotten utgör en ganska stor skara sårade personer. Numera är vittnesmålen och berättelserna dock mer genomarbetade, processade, ofta med hjälp av själavård eller terapi.
Nu handlar skildringarna dock inte enbart om mörker utan allt oftare också om upprättelse och framtidstro. Jag tror att dessa redogörelser också behöver få synliggöras som ytterligare en del av historieskrivningen. Som Josefine Frankner, ett av offren, själv säger i det starka reportaget: “Den historia som är min har inte berättats.”
[ Josefine Frankner: Knutby kunde inte ta min barnatro ]
Nu får vi möjlighet att läsa om det nya livet för många av de tidigare medlemmarna. I Josefine Frankners berättelse anar vi hoppet och tron som centrala pelare mitt i det uppskakande som fortfarande bearbetas. “Det finns saker som jag vill få fram, särskilt till människor inom kyrkan. Jag vill att alla ska veta att min tro finns kvar”, säger hon bland annat.
Tänk att vi via journalistiken får följa något som bara såg nattsvart ut till att också kunna läsa om ljus som sakteliga tränger undan även det djupaste mörker.
