“En anakronism”, säger ärkebiskop Antje Jackelén om de politiska partiernas inflytande över Svenska kyrkans inre angelägenheter. Alltså något som är föråldrat, som inte hör hemma i vår tid. Det är ett lika tydligt som välkommet uttalande som ger råg i ryggen åt alla dem i Svenska kyrkan som har uppfattningen att partipolitik inte har i kyrkan att göra.
[ Ärkebiskopen: Otidsenligt med politiska partier i kyrkan ]
Det är partiboken, inte personen som
Det innebär självfallet inte att personer som också har ett partipolitiskt engagemang skulle vara utestängda från att sitta i kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige eller kyrkomöte. Människor som brinner för kyrkans bästa behövs i de styrande organen, alldeles oavsett partipolitisk tillhörighet. Precis som ärkebiskopen påpekar har de något att tillföra eftersom de bär med sig kunskap och erfarenhet av demokratiska processer som kommer väl till pass även i kyrkans sammanhang. Det är partiboken, inte personen som innehar den, som ska stanna hemma.
[ Frida Park: Släpp kyrkan loss det är val ]
För närvarande har de tre nomineringsgrupper som är direkt kopplade till respektive parti, S, C och SD, tillsammans en majoritet av platserna i kyrkomötet. Också i församlingar och stift har partierna ofta stort inflytande. Det är mer än tjugo år sedan statskyrkan gick i graven och det är absurt att partiernas inflytande över hur kyrkan styrs har ökat, inte minskat sedan dess.
