Fem kvinnor dödade. På tre veckor. Det är tydligt att det inte är nog med antivåldsarmband eller att skylla allt på patriarkatet. Nu behövs alla krafter, i hela samhället. Det här måste få ett slut. Och kyrkorna måste göra sitt, både opinionsbilda och visa på goda exempel, men också inse att vi inte är förskonade. Vi vill gärna tro att vi med vår fina moral klarar oss undan. Men icke. Och den sanningen behöver skådas i vitögat.
Det räcker inte längre med fina styrdokument, antagna enligt stadgar på årskongresser. Det räcker inte längre med seminarier och fördjupningsdagar. Allt detta är viktigt. Men det är inte nog. För kvinnorna vars män spelar gitarr i lovsången, hälsar välkomna i kyrkdörren eller sitter i styrelsen för församlingen och sedan går hem och misshandlar fruar eller barn behöver mer än så.
[ Maken bröt ned henne i åratal - församlingen såg inget ]
Det första som behövs är kunskap. Kunskap om att misshandel kan, men inte måste, se ut som blåtiror. Misshandel är också att begränsa Annas frihet, bryta ned Sofias självkänsla, kontrollera Marias utgifter, förhindra Stina att umgås med vänner, hota att misshandla Kristinas älskade husdjur och tvinga Lena till sex under tvång - även i äkta säng. Det är oftast kvinnor som utsätts, men inte bara, vi får inte glömma vare sig drabbade män eller de som alltid är särskilt utsatta: barnen.
En skam som kan bygga en fängelsemur som hindrar den misshandlade från ett liv i frihet.
— Frida Park
“Jag kunde höra på min pappas harkling eller hur han stängde sin dörr om jag måste hålla mig undan”. Att växa upp under terrorliknande förhållanden bakom stängda dörrar i ett hem som av andra ses som välordnat och kristet är en mardröm.
Och här finns en del av problematiken som inte får blundas för: I ett sammanhang där vigsellöften avlagda inför Gud ses som livslånga och heliga kan det finnas en dimension av skam över att ha misslyckats. En skam som kan bygga en fängelsemur som hindrar den misshandlade från ett liv i frihet. Den muren måste rivas ned. Då behövs redskap. Här behöver samfunden försäkra sig om att alla som arbetar i kyrka och församling har detta. Alla behöver veta vad som behöver göras och hur man gör det.
[ Frida Park: Även i kyrkan måste vi vara redo för svaret: Han slår mig ]
Hur talar och predikar vi om manlighet, kvinnlighet, äktenskap, osunda relationer och förlåtelse? “Du måste förlåta och gå vidare” kanske fungerar om någon blivit bestulen på en plånbok. Men om man blivit bestulen på sin värdighet, frihet och självkänsla är det svårare. Därtill kan det svåraste vara att förlåta sig själv.
Ja, kyrkorna har ansvar för både förövare och offer. Män som lider av psykisk ohälsa eller missbruk måste kunna söka och få hjälp - ju tidigare desto bättre. Ungdomsledare, pastorer och präster måste ha lyhördhet och beredskap för att fånga upp varningssignalerna. Men det ska inte spela någon roll om den misstänkte förövaren är välrespekterad i församlingen. Kyrkorna måste, utan tvekan, stå på de utsattas sida och bemöta förövare och utsatta på rätt sätt.
Handen på hjärtat, när genomfördes det senast en utbildning kring misshandel i nära relationer i ditt samfund och i din församling? Det är dags att alla vackra ord blir till livräddande handling. I dag.
