När Bianca Ingrosso känslosamt berättade om sina aborter startades ännu en debatt. Som så vanligt är med influerare, fick Bianca själv både applåder och stark kritik. Det visar, återigen, hur mycket känslor abort väcker. Det är inte så konstigt. Väldigt många kvinnor har genomgått en eller flera aborter. Den erfarenheten påverkar deras liv - men också debatten i stort.
Det går inte att föra ett sansat samtal om livets gränser och etiska ställningstaganden kring abort utan att ta hänsyn till att så många har personliga erfarenheter av abort. Nej, inte alla mår dåligt i samband med abort. Men de som gör det är alldeles för många. Och en del av dem var inte alls beredda på det.
[ Frida Park: Abort hemma ett svek mot kvinnan ]
I Sverige har lanseringen av abort som något etiskt okomplicerat och grunden för kvinnors rättigheter påverkat generationer. Ofta återkommande slagord “det är bara en cellklump” och “kvinnan har rätt till sin kropp” utesluter att livet börjar vid befruktningen och att en graviditet alltid handlar om två skyddsvärda individer - som båda har rätt till sina kroppar.
Samtalet blir sällan konstruktivt om det kantas av banderoller med slagord om kvinnors rättigheter eller planscher med bilder på blodiga foster.
— Frida Park
I sociala medier och forum på internet finns berättelser från unga kvinnor som genomgått abort och mått mycket dåligt när de insett att så enkelt och smärtfritt som de fått höra att det skulle vara var det inte. Det var ingen cellklump. Och de existentiella frågorna om liv och död som vaknade i samband med aborten hade ingen förberett dem på.
Det är ett svek. Det minsta man kan begära är att adekvata fakta ska prägla debatten.
Men alla dessa känslor, alla dessa erfarenheter, som så många bär på, påverkar samtalet. Det kan förvisso handla om teknikaliteter, nog så viktiga sådana, som veckogränser och metoder. Men det kan, och måste också, handla om de djupa existentiella frågorna. Om vad som händer inuti ens kropp och själ när man blir gravid. Om vad ett liv är. Om livets mening. Om livets skapare. För den som utgår från att varje människa är skapad till Guds avbild och älskad av honom är människovärdet hela livet - från dess början till dess slut, grundläggande. Men det samtalet blir sällan konstruktivt om det kantas av banderoller med slagord om kvinnors rättigheter eller planscher med bilder på blodiga foster.
[ Elisabeth Sandlund: Även ofödda barn måste få lagskydd ]
Politiskt är abort närmast en icke-fråga i svensk kontext. KD skyr, likt bränt barn, frågan som elden. Och SD har ändrat sin linje - från sänkning av veckogränsen för fri abort till tolv veckor, till att stå fast vid nuvarande ordning. Det finns alltså inget politiskt parti som vill ta efter Polen eller Alabama. Ändå nämns just dessa gärna i debatter där abortförespråkare vill förstärka sina argument med skräckexempel: “om konservativa kristna får bestämma kommer kvinnors rättigheter att inskränkas”.
Polariseringen är väl känd. Men det börjar hända saker. Det finns tecken som tidigare gått att ana men som syns allt tydligare. Fler och fler börjar till slut inse att det är orimligt att aborter utförs när barnet skulle kunna överlevt utan mammans livmoder. Fler och fler börjar erkänna att abort är ett etiskt dilemma. Och fler och fler unga kvinnor får växa upp utan att genomleva erfarenheten av att ha avslutat livet som växer i livmodern. Glädjande nog visar färsk statistik från Socialstyrelsen att aborterna minskar och det särskilt bland de unga.
Det minsta man kan begära är att adekvata fakta ska prägla debatten.
— Frida Park
Kurvan har varit nedåtgående en längre tid. År 2020 rapporterades cirka nio aborter per 1 000 flickor i åldersgruppen 15–19 år, att jämföra med cirka 21 per 1 000 under 2010. Det är goda nyheter. Likaså är det positivt att 60 procent av aborterna utförs före vecka sju, att jämföra med bara tio procent år 1995.
[ Frida Park: Därför är svensken emot samvetsfrihet ]
Socialstyrelsens analys varför aborterna minskar handlar om subventionerade eller kostnadsfria långtidsverkande preventivmedel för kvinnor upp till 21 år, eller i vissa regioner upp till 25 år. Men det behövs också ett pedagogiskt och strategiskt arbete för att förändra attityderna kring abort. Det visar de siffror som går åt fel håll: Fler kvinnor gör fler aborter. Nästan hälften (47 procent) av de som genomgick en abort 2020 hade genomgått minst en tidigare, att jämföra med 38 procent år 2000).
Sverige behöver en nollvision för aborter. En sådan utgår ifrån att varje abort är en sista utväg när alla andra vägar är uteslutna. Att varje abort är ett misslyckande för samhället. Ett misslyckande vad gäller att förebygga oönskade graviditeter. Ett misslyckande när det kommer till att stötta ofrivilligt gravida. Ingen ska känna sig tvingad att välja abort för att pengar eller stöd saknas. Det finns mycket mer Sverige skulle kunna göra så att än färre kvinnor slipper erfarenheten att göra abort.
