Frågan om kön och identitet är alltid het. Ett tecken i tiden är det öppna brev Västerås stift skickade ut häromdagen: “Kyrkan är trans”. Undertecknad av närapå 1 000 kyrkligt anställda skriver de: “Vi skriver till dig från en kyrka som också är trans”. Ändamålet går förvisso inte att ifrågasätta: Att ta parti för en utsatt minoritet som drabbas av fördomar och exkludering. Däremot medlen.
I brevet beklagas det att “personer som vill beröva dig dina rättigheter” ges utrymme i olika fora och får ge uttryck för “hat”, “transhat” som “hämtar sin näring ur några av mänsklighetens mörkaste sidor”. Det låter ju rent förfärligt! Vilka är då de som är sådana mörkermänniskor? Det framgår inte. Men det är inte svårt att ana.
Menar Svenska kyrkan att självutplåning är enda vägen till inkludering och tolerans?
— Frida Park
Den som följt den senaste tidens debatter om feminism vet att det är några få profiler som ifrågasatt vilka konsekvenser inkluderingsivern får för samhället i stort. Ivar Arpi lyfte ett av de senaste exemplen: 1177 Vårdguiden har riktlinjer om att ta bort “man” och “kvinna”, även när det handlar om könsspecifika tillstånd. Det är inte längre kvinnor som är gravida: “Undvik ordet kvinna för att beskriva att kroppar ser ut på vissa sätt.” Därför bör orden inom parentes strykas: “Många (kvinnor) är oroliga inför en förlossning”.
Men Arpi är inte ensam. Kajsa Ekis Ekman och Åsa Linderborg är två andra. Är det dessa som avses? Eller några andra? Hatar Arpi, Ekman och Linderborg transpersoner? Vill de beröva transpersoner deras rättigheter?
[ Frida Park: Fångad av en normvind ]
Det är inte alls fel att sträva efter ett inkluderande språk. Genom ett oreflekterat språkbruk har personer exkluderats i onödan. En myndighet eller samhällsviktig webbsida ska givetvis kunna ge information som inkluderar alla. Kränkande bemötande och fördomar måste synliggöras och bemötas. Men finns det en gräns där identitetspolitiken blir destruktiv? Och menar Svenska kyrkan att självutplåning är enda vägen till inkludering och tolerans? Och ska oliktänkande tystas?
Ord spelar roll. Det är därför så många lägger så stor vikt vid semantiken. Ord formar våra medvetanden och i förlängningen våra samhällen. När strävan har övergått från att inkludera utsatta minoriteter till att helt upphäva kön har det gått för långt. Man skulle till och med kunna hävda att det har gått bakåt – till en tid då jämställdhet mellan man och kvinna blir oviktig. Den här gången inte därför att kvinnan med självklarhet ses som mindre värd utan därför att hon – och han – inte längre existerar.
[ Fredrik Wenell: Covid visar att det är skillnad på män och kvinnor ]
I åratal har kvinnor kämpat för att få “kvinnosjukdomar” erkända som något annat än “känsliga nerver”. Kämpat för att forskning kring läkemedel inte bara ska utföras på män, särskilt inte om läkemedlet är till för att bota kvinnors åkommor. Kämpat för att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män. Eller, för att ta ett aktuellt exempel: Kämpat för att mäns våld mot kvinnor ska tas på allvar. Könsneutralt är inte alltid möjligt eller ens önskvärt. Det måste faktiskt gå att få ställa frågor om vilka konsekvenserna kan bli när kvinnor (eller män) osynliggörs i journaler, polisrapporter, statistik eller forskning, utan att Svenska kyrkan ska börja tala om hat.
[ Frida Park: Stoppa könsbyten för omyndiga ]
