För varje timme som går växer hoppet att vapenvilan mellan Israel och Hamas, som inleddes natten till i fredags, ska bli bestående. Världen håller andan. Men situationen är bräcklig. Vapenvila innebär inte fred utan just det ordet säger, att vapnen får vila – tills vidare. Hamas har proklamerat att terrororganisationen har fingret på avtryckaren, redo att agera om minsta förevändning ges. Och på den israeliska sidan är situationen liknande. Det behövs inte mycket för att bombplanen åter ska lyfta.
[ Erling Rimehaug: Varför hatas judar på grund av Israel? ]
Bägge parter utropar sig till segrare. Det är inte sant, utan bara en retorik som tillhör det grymma spelets regler. Ändå är det relativa lugn som inträtt inte värdelöst utan en stor framgång och en fjäder i hatten för de länder och organisationer som satt tryck på både Hamas och Israel. Varje människoliv som sparas är oändligt värdefullt, varje timme som raketlarmet är tyst ger en nödvändig andhämtningspaus till en utmattad civilbefolkning.
Några förhandlingar om en varaktig och hållbar fred med en ömsesidig samexistens är däremot knappast i sikte. På den punkten har inget ändrats av de senaste veckornas kraftmätning. Och om det var en svår uppgift att få till ett temporärt stillestånd är det ingenting emot den som ett verkligt fredsmäkleri skulle innebära. Det är en uppgift som sannolikt är övermäktig såväl för FN som för de länder som möjligen har respektive parts öra.
[ Elisabeth Sandlund: Världen håller andan medan civilbefolkningen lider ]
Till svårigheterna bidrar den inrikespolitiska situationen, såväl i Israel som på den palestinska sidan. I bägge fallen handlar det om en djupgående splittring. Premiärminister Netanyahu har lyckats hålla sig kvar vid makten mot alla odds men någon stabil regeringslösning i Israel är inte sikte, däremot möjligen ännu ett nyval. Och att Hamas visat sin förmåga att tvinga in stora delar av Israels befolkning i skyddsrum bidrar knappast till att sprickan mellan terrororganisationen och den mer moderata regimen på Västbanken blir överbryggad.
Att Israel har rätt till en trygg existens inom säkra gränser måste vara en utgångspunkt som inte kan ruckas på.
— Elisabeth Sandlund
Finns det något hopp? Kanske ligger det inte hos de inhemska politikerna, som visat mer stridsvilja än förmåga att söka fred, och inte heller främst hos externa aktörer, vars framgångar hittills i bästa fall varit temporära. Kanske ligger hoppet hos civilbefolkningen, israeler och palestinier, som har tröttnat på att leva i ett evigt undantagstillstånd och som inser att den enda vägen framåt är att hitta en samexistens. På lördagskvällen fylldes Tel Avivs gator av demonstranter som, oberoende av vilken befolkningsgrupp de tillhör, ställde samma krav: Fred, inte krig.
Det finns ingen enkel väg framåt. Men om det interna trycket ökar och om det understöds av yttre krafter som tar på sig den nästan omöjliga rollen av fredsmäklare kanske ett ljus i tunneln kan skönjas. Det kräver svårsmälta eftergifter av Israel och ställer ännu tuffare krav på framför allt Hamas men även al-Fatah. Palestinernas ingrodda antisemitism och hat mot staten Israel måste brytas och ersättas av acceptans. Att Israel har rätt till en trygg existens inom säkra gränser måste vara en utgångspunkt som inte kan ruckas på.
