Det finns ett tydligt före och efter metoo 2017. Det var rörelsen när ett stort antal kvinnor tillsammans protesterade: nu får det vara nog. Vi kommer inte längre acceptera de normer som män visar genom att utsätta oss för sexuella övergrepp och trakasserier. Ett helt nödvändigt samtal om normer uppstod på bred front. Det aktualiserades också i kyrkliga sammanhang.
Lösningen på mäns sätt att relatera till kvinnor har i Sverige ansetts vara mer normkritik. Det är mansnormer, heteronormer och kärnfamiljsnormer som behöver dekonstrueras. Visst finns en del att genomlysa, men man misstar sig om att det bara är de normerna som kan leda till övergrepp och kränkningar. Det visar de övergrepp som skett inom ramen för RFSL:s verksamhet i Stockholm.
Det som behövs är istället en normmedvetenhet som inser att alla gemenskaper, grupper och sammanhang kan bli förtryckande.
— Fredrik Wenell
I en artikel i Svenska Dagbladet (14/5) beskrivs omständigheterna där en handläggare hade våldtagit ett antal asylsökande i RFSL:s lokaler. Det är självklart viktigt också för den organisationen att förhindra sexuellt våld. Men artikeln synliggör en omedvetenhet hos RFSL att det också kan ske hos dem, trots att de trott sig vara stormtrupperna i normkritikernas armé. Problemet var alltså inte förekomsten av normer.
[ Ruth Nordström: Hög tid att granska RFSL ]
Problemet är att idén om att normer ska smulas sönder gör att nya osynliga normer uppstår. Så kan man förstå det om man lyssnar till de diskussioner som just nu pågår i Frankrike, något litteraturvetaren Johan Lundberg skriver om i tidskriften Kvartal. Han skriver att filosofer som varit viktiga för normkritiken – exempelvis Michel Foucault, Jacques Derrida, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir – nu skärskådas i Frankrike. Det sker efter att det uppmärksammats att dessa intellektuella 1977 agerade politiskt för att göra det lagligt att ha sex med barn under 15 år. De gjorde det för att kritisera normer som de uppfattade som begränsande, inte minst de som kommer ur en kristen kultur.
Det är mot den bakgrunden rimligt att förstå RFSL:s historia och aktivism som en reaktion mot kristna normer som dominerat i Sverige. Organisationen har felaktigt uppfattat dem som enbart förtryckande och att de därför ska utsättas för normkritik. Men i och med övergreppen, som många inom RFSL vittnar om att de har tystats ner, är det tydligt att normkritiken är en återvändsgränd. Det som behövs är i stället en normmedvetenhet som inser att alla gemenskaper, grupper och sammanhang kan bli förtryckande, och därmed kan leda till övergrepp. Det bör också kyrkorna vara medvetna om eftersom vår erfarenhet visar att vi inte heller här står utan skuld.
[ Fredrik Wenell: Den svenska toleransen tål inte de annorlunda ]
Därför har Jonas Gardell helt rätt när han i SvD-artikeln, som ovan refererats till, säger att “metoo betyder oavbruten rannsakan”. Det är nämligen ett misstag att tro att vi kan leva utan normer som reglerar mänskliga gemenskaper. I alla grupper behöver det ständigt aktualiseras vilka som gäller i ord och handling. Och goda normer har de kristna kyrkorna lång erfarenhet av, även om vi precis som övriga samhället behöver större medvetenhet om vad egna och andras normer kan leda till.
[ Talita: Tragiskt och okunnigt av RFSL att vilja legalisera sexköp ]
