“Mamma förlåt, mamma. Alla ser mig som ett monster. Du är den enda som förstår, mamma.” Orden är från sången Sebastian Stakset och Einár skrev till sina mammor 2019. Jag påminns om de orden när jag på mors dag läser i SvD att allt fler politiker ropar på hårdare straff för kriminalitet utan att samtidigt betona förebyggande insatser.
Allt börjar inte med en bra lärare, som Lärarförbundet påstår i en reklamkampanj. Nog för att lärare kan betyda oerhört mycket för barn. Ja, för en del hela skillnaden. Men även om det finns barn som får uppleva grymma svek från sin egen mor är det för många andra sant att när ingen annan hoppas och tror står mamma ofta kvar och vägrar ge upp på sitt barn. Att en mors kärlek kan försätta berg vet vi, men när det berget visar sig vara skolan och samhället självt kan det visa sig vara övermäktigt.
I stället för att bygga upp har samhällets senfärdighet lett till att barnets självkänsla raserats.
— Frida Park
Hennes maktlöshet inför dotterns ohållbara skolsituation berör djupt när mamman ringer mig. Stelbent byråkrati, stuprörssamhälle, absurda kötider till barn- och ungdomspsykiatri samt habilitering och bristande förståelse för flickans vardag har gjort att elvaåringen inte längre orkar gå till skolan. I stället sitter hon hemma, dag ut och dag in med ångest, depression och konstaterat utmattningssyndrom. Mamman tror att dottern har add, men i stället för stöd när hon bad om hjälp fick hon en orosanmälan riktad mot sig eftersom flickan inte kommer till skolan.
[ Frida Park: Skolan vill stoppa alla elever i samma klass oavsett behov av stöd ]
Flickans mamma är inte den första som hör av sig den här våren. Hon är en i en alldeles för lång rad av mammor och pappor som kämpar mot väderkvarnar i form av det svenska samhällets ofattbara stelbenthet när det handlar om att stötta barnen som skolan misslyckas med.
Ofta finns det en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf) med i bilden. Och alldeles för ofta drar kartläggningar, utredningar, kötider, beslut om insatser och avlastning ut på tiden så mycket att barnets psykiska hälsa kraftigt försämrats. I stället för att bygga upp har samhällets senfärdighet lett till att barnets självkänsla raserats.
“Älskade mamma. Du bar mig nio månader. Första fängelsestraffet, två år och nio månader”, sjunger Stakset. Långtidsdömda män inom Kriminalvården har överraskande ofta tidigare okänd och obehandlad adhd trots att de haft betydande problem sedan barndomen, visar en studie vid Karolinska institutet. 25 procent hade en diagnos inom autismspektrum. Enligt KI skulle en korrekt behandling i dag kunna minska missbruk och kriminalitet bland dessa. Det går inte att låta bli att tänka att hade de fått rätt stöd som barn hade just dessa kanske aldrig behövt begå brott över huvud taget.
[ Frida Park: Barn och brott hör inte ihop ]
Det går inte att ensidigt ropa på hårdare straff och inte samtidigt stärka det förebyggande arbetet. Båda behövs. En npf-diagnos behöver inte vara en dom till framtida utanförskap och kriminalitet. Några av våra mest framgångsrika entreprenörer har adhd och flera skickliga forskare och programmerare har en diagnos inom autismspektrat. Skillnaden stavas rätt och tidigt stöd och behandling. Hur många mammor kämpade förgäves men övergavs av samhället? Kanske är det dags för samhället att säga: “Mamma förlåt. Jag vet du har haft det svårt.”
