Svenska missionsrådet håller i veckan (3/6) ett seminarium om fundamentalism och demokrati i Latinamerika. En av huvudtalarna är Magali Do Nascimento Cunha som har skrivit en rapport publicerad av ACT, Svenska kyrkans internationella arbete. Rapportens ärende är mycket angeläget: Hur ska demokratin kunna stärkas i Latinamerika?
I rapporten pekas fundamentalismen ut som den stora boven i dramat. Så långt är allt väl. Det är aldrig lyckat när religiös fundamentalism gifter sig med politiken. Problemet med rapporten är att den visar en bristande insikt om Latinamerikas evangelikala samfund. Detta riskerar därför att förstärka polariseringen eftersom samfunden felaktigt benämns fundamentalister och motståndare till demokrati. De borde snarare ses som partners.
[ Därför stöttar så många kristna Bolsonaro ]
I rapporten är det konservativa katoliker och pingstvänner som ses som de stora bovarna och orsaken till att fundamentalismen växer. Det konstateras att katoliker visserligen alltid haft ett stort politiskt inflytande, men det var först när pingstvännerna trädde in på den politiska scenen som det blev riktigt allvarligt. Det gäller speciellt de som rapporten benämner “neo-pentekostaler”.
Att kristna sammanhang pekas ut som onda eller goda, gör knappast att kyrkorna kan bidra till en mindre polariserad samhällsdebatt.
— Fredrik Wenell
Det finns en del att kritisera i dessa rörelser, men det rapporten egentligen visar är en kamp mellan två kristna grupper som båda har politiska anspråk som motiveras religiöst. Rapporten betecknar den ena som god och den andra fundamentalistisk. Allt författaren ogillar förs in under samma beteckning, nämligen evangelikal, och blir därmed tendentiös. Tesen tycks vara bestämd redan på förhand. Men stämmer det på de evangelikala i Latinamerika? Vilka är de egentligen?
Det finns flera kyrkor som beskriver sig själva som evangelikala. Det är helt vanliga samfund – lutherska, reformerta, anglikanska, baptister och pingstsammanhang – som i Brasilien samlar sig i den gemensamma organisationen Brasilianska Evangeliska Alliansens, en organisation som i sin tur är en del av World Evangelical Alliance.
[ Kritik om ensidighet kring evangelikala i Latinamerika ]
Faktum är att Latinamerika har sina egna evangelikala kyrkofäder, exempelvis den nyligen bortgångne René Padilla och Samuel Escobar. Båda har varit starka kritiker av nordamerikansk evangelikalism på grund av dess politisering. Dessa två teologer kan snarast liknas vid evangelikala befrielseteologer, men utan marxistisk samhällsanalys. I fokus för deras arbete har exempelvis de fattigas upprättelse, kristet engagemang för miljön och människors omvändelse till Jesus varit centralt. Men den sortens evangelikaler ignoreras i Svenska kyrkans rapport.
Det verkar som om rapporten i alltför hög utsträckning använt en amerikaniserad syn på begreppet evangelikal i stället för att lyssna till teologer i de latinamerikanska evangelikala kyrkorna. De är nämligen svåra att passa in i rapportens tes eftersom de närmast är progressiva och evangelikala på samma gång. Och en ekumenisk polarisering, där kristna sammanhang pekas ut som onda eller goda, gör knappast att kyrkorna kan bidra till en mindre polariserad samhällsdebatt.
