Johan Ludvig Runeberg visste vad han talade om när han formulerade orden i det som är psalm 80 i den svenska psalmboken, Hur ljuvt det är att komma till Herrens tempelgård. Det är en lovsång, om än med 1800-talets uttryckssätt, till kyrkan som fysisk plats och till det som sker i gudstjänsten. “Där är mig gott att vara, där har mitt hjärta ro”, lyder omkvädet i sista versen.
Kanske kommer psalmen att sjungas här och var på söndag, när kyrkportarna öppnas för 50 besökare eller stolar ställs fram utomhus för många fler, i tacksamhet över att det senaste dryga halvårets ökenvandring är över? Vi är många som har längtat och hoppats, även om vi har glatt oss åt den rikhaltiga floran av gudstjänster, samtalsprogram, webbkonserter och annat som vitt skilda kristna sammanhang har låtit frodas. Och det har skett med stor kreativitet, inte sällan trots små resurser. “Vi ställer inte in, vi ställer om”, må vara en sliten paroll men den har kommit att stå för att många har gjort stora ansträngningar som inte varit förgäves utan som burit riklig frukt.
Gudstjänstfirande är inte en enskild aktivitet utan en kollektiv angelägenhet
— Elisabeth Sandlund
Det är inte god förkunnelse, klassisk kyrkomusik av bästa märke och proffsig lovsång som har varit bristvaror under de stränga restriktionernas tid. Svensk kristenhet har snarare blivit bortskämd och vant sig vid att kunna välja och vraka. Kändes inte den webbsända gudstjänsten klockan 10 i X-kyrkan hundraprocentigt rätt? Då surfar vi vidare och satsar på 11-sändningen i Y-kyrkan i stället. Eller tar del i efter hand av det Z-kyrkan bjöd på denna söndag. Det har aldrig varit så enkelt att förvandlas till en kyrkshoppande hoppjerka utan att ens behöva lämna hemmets lugna vrå.
Det är inte fel att få nya impulser, att möta nya förkunnare, höra sånger för första gången, nosa på hur andra sammanhang firar gudstjänst. Allt sådant berikar och tillför. Men det finns något oundgängligt som aldrig så väl genomförda webbsändningar kan ersätta – gemenskapen med andra kristna. Gudstjänstfirande är inte en enskild aktivitet utan en kollektiv angelägenhet. Eller som Runeberg uttrycker det i psalmen: “Hur kärt i Andens enhet att dem tillsammans se i trohet och i renhet åt Herren offer ge”. (Det är knappast kollekten som skalden syftar på utan något mycket djupare.)
Gemenskapen med kristna syskon – det är det vi har längtat efter. Även om deltagarantalet förblir begränsat ännu en tid och även om hälsningarna måste ske utan fysisk närkontakt sker det något avgörande med var och en när blickar kan mötas och leenden och ord växlas. Återgången till fysiska gudstjänster sätter fingret på det faktum att vi är skapade till gemenskap inte bara med Gud utan också med varandra.
[ Ingen kvadratmetersregel om det finns sittplatser ]
För ett antal år sedan publicerade Dagen en serie linjeledare där vi klargjorde vår hållning i en rad frågor, allt från synen på Bibeln som Guds ord till vår uppfattning i medicin-etiska frågor (nej till dödshjälp, nollvision för aborter). Flera av ämnena var kontroversiella. Vad vi inte hade räknat med var att den text som upprörde flest skulle bli den som handlade om församlingens roll. Formuleringar som gick ut på att det i längden är omöjligt att vara kristen utan en gemenskap – hur ofullkomlig och strulig den än må vara – med andra kristna visade sig vara allt annat än självklara. Personer som blivit brända i församlingssammanhang hörde av sig och kände sig kränkta och ifrågasatta.
Det var inte meningen att såra någon. Och självklart kan det finnas tider i livet när det blir ett glapp i en enskild persons församlingsengagemang. Men det förtar inte bärkraften i principen att det bara är tillsammans med andra kristna som min tro kan växa och ta sig allt starkare och djupare uttryck.
[ Ledare: Omöjligt vara kristen utan en församling ]
Kan det till och med bli så att avsaknaden av normalt församlingsliv leder till en fördjupad insikt om hur viktig gemenskapen är? Kan det bli en nytändning i relationen mellan kristna syskon? Det är inte självklart, inte om bekvämligheten i att fira gudstjänst utan att gå hemifrån får ta över. Men det är något att hoppas för och be om, en möjlig positiv bieffekt av pandemin.
Och det stannar inte där. Söndagens evangelietext berättar om Nikodemos, rådsherren som smög till Jesus i skydd av mörkret för att ställa de frågor han inte vågade ge offentlighet åt. Det är ingen vågad gissning att pandemitiden har skapat en rad nikodemosar runt om i landet. Precis som hos den Nikodemos som Johannes berättar om har de existentiella frågorna pockat på när krisen slagit till. Utan att behöva ge sig till känna har de kunnat nalkas den kristna tron och dess mångfaldiga uttryck via datorskärmen. Den stora utmaningen är att inte tappa dem nu, i glädjen över att normala tider nalkas, utan att öppna kyrkdörrarna på vid gavel och välkomna dem in i gemenskapen. Här behövs samma kreativitet som blomstrat under pandemitiden. Det är för tidigt att dra en suck av lättnad. Det är nu arbetet börjar.
