Att tro att kyrkan skulle vara en plats som är helt förskonad från rasism är naivt. Därför är det positivt att Pingst FFS och Hillsong nu ser över sitt arbete med mångfald. Begränsande strukturer behöver synliggöras. Och just seendet – hur vi ser på oss själva, varandra och andra – har visat sig vara en avgörande fråga.
Kyrkan är inte förskonad från problematisk historia och just därför har färgblindhet varit något som alltid eftersträvats – “röd och gul och vit och svart gör detsamma har Han sagt”, lyder söndagsskolesången. Men detta är inte nog, menar Ida Möller, pastor i Hillsong Stockholm, som säger till Dagen att även om Sverige satt en ära i att inte se färg gör vi det ändå och att Hillsong därför vill uppvärdera färg.
Församlingen måste vara en plats där relationer helas och människor försonas.
— Frida Park
Johannes Magnusson, utbildningsansvarig inom Pingst FFS, säger till Dagen att han inte tror att rasism är ett utbrett problem inom rörelsen. Ändå är det hudfärg som ska belysas i den enkät som skickats ut till församlingar där begrepp som “synlig majoritet, vit” och “synlig minoritet, icke-vit” används för att kartlägga besökarna utifrån utseende. Målet är en “stor mångfald och etnisk jämlikhet”.
[ Pingst enkät om hudfärg känslig fråga ]
Som alltid när det handlar om strategiskt arbete måste frågan om vad detta ska leda till klargöras. Hur överensstämmer Bibelns människosyn – att varje människa är skapad unik och älskad av Gud - med kategorisering av människor baserat på yttre attribut?
Det stämmer att vi många gånger gör det alltför enkelt för oss när vi hänvisar till att färg inte ska spela någon roll när det så uppenbart spelar alltför stor roll i samhället. En svart kvinna i ett utanförskapsområde har troligen helt andra erfarenheter än en vit man i ett villaområde. Att inte erkänna detta är inte ett alternativ.
Samtidigt får inte församlingar hamna i det andra diket. Missriktad identitetspolitik eller till och med rasifiering med fokus enbart på hudfärg förenklar och riskerar att göra just det man vill motverka: att skapa ett “vi och dom”.
Är det etnisk jämlikhet att Jesper, född i Sverige men med föräldrar från Somalia, spelar bas i kyrkan? Eller att Anna, adopterad från Kina, sitter i församlingsstyrelsen? Varken Anna eller Jesper skulle kunna representera alla nysvenskars, flyktingar, invandrares eller konvertiters erfarenheter.
Vi har alla olika erfarenheter. Hur tar vi till vara på dessa? Det är frågor alla församlingar måste ställa sig. Men människor kan svårligen reduceras till en kategori baserad på vår hudfärg. Inte heller det är ett alternativ.
[ Hillsong storsatsar för att nå ”rasjämlikhet” ]
Just för att varje människa är långt mer än sin hudfärg behöver församlingar arbeta för “Det tredje alternativet”: att Guds syn på människan ska råda, som Miles McPherson, amerikansk pastor, skriver om i sin bok med samma namn. Varje människa är skapad till Guds avbild och församlingen ska vara en plats där ingen bedöms utifrån sitt yttre, men där människors olika erfarenheter värdesätts och tillvaratas. Församlingen behöver vara en plats där relationer helas.
Avgörande är att evangelium, de goda nyheterna, når ut till alla folk. Men då är det människors själar det handlar om. Och själar har ingen ras.
