På söndag är det meningen att Israel ska få en ny regering. Efter drygt tolv år och fyra val inom loppet av mindre än två år ska premiärminister Benjamin Netanyahu till slut röstas bort sedan en koalition bestående av inte mindre än åtta partier formerats. Här finns allt från partiet Yamina, “Åt höger”, i sig en allians av ett antal småpartier som har sitt största stöd bland högernationalister och bosättare, till islamistiska Ra’am, Förenade arabiska listan. Och i gänget ingår också bland annat det en gång i världen statsbärande arbetarpartiet Labor och liberala Blåvitt, som lyckades väl i valet våren 2019 men som sedan tappat inflytande.
En enda röra av ideologier, utgångspunkter och kärnväljare alltså. Tala om ohelig allians! Det enda som förenar alla dessa stridiga viljor är önskan om ett maktskifte. Netanyahu är den gemensamma fienden som förenar – alla andra betänkligheter läggs åt sidan.
[ Spretig koalition kan ersätta Netanyahu ]
Känslorna svallar högt i Israel och inte minst representanter för Yamina har utsatts för obehagliga påtryckningar att rösta nej till den nya regeringen. Men på tisdagen föll de sista pusselbitarna på plats. Yaminas partiledare Naftali Bennet blir premiärminister de två första åren för att sedan, våren 2023, efterträdas av Yair Lapid, ledare för sekulära Yesh Atid.
[ Han jämför Netanyahus öde med korsfästelsen av Jesus ]
Detta under förutsättning av att regeringen sitter så länge. Det verkar högst tveksamt. Den parlamentariska majoriteten är allt annat än överväldigande. Och när målet är nått och Netanyahu förvandlad från mäktig premiärminister till ledare för en splittrad opposition – kanske till och med dömd för de korruptionsbrott han är åtalad för – blir det vanskligt att hålla ihop det omaka gänget när påfrestningarna kommer och de motstridiga viljorna blir uppenbara.
Att kasta ideologiska överväganden över bord bara för att få regera är en återvändsgränd.
— Elisabeth Sandlund
Det gäller inte bara Israel. Skillnaderna mellan israelisk inrikespolitik och svensk är avsevärda men det finns trots allt paralleller att dra och lärdomar att göra. Att låta taktiska överväganden styra och bortse från grundläggande ideologiska skillnader kan fungera på kort sikt men det är knappast hållbart i det långa loppet. Alldeles bortsett från sakfrågan är det därför bra att locktonerna från nya vänsterledaren Nooshi Dadgostar att fälla den rödgröna regeringen på frågan om fri hyressättning i nyproduktion förefaller klinga för döva öron på högerkanten. Hur skulle nästa steg se ut efter att Stefan Löfven tvingats avgå ett drygt år före nästa ordinarie riksdagsval? Och vad skulle det göra med väljarnas förtroende för politiker som överger den hållning som de av ideologiska skäl intar enbart i syfte att åstadkomma ett maktskifte?
[ Elisabeth Sandlund: Marknadshyror löser inte hela problemet ]
Mycket tyder på att riksdagsvalet i september 2022 resulterar i en knepig parlamentarisk situation. Precis som 2018/19 kommer det att bli nödvändigt att tänka utanför den legendariska boxen, att hitta andra lösningar än stelbent blockpolitik. Men att kasta ideologiska överväganden över bord bara för att få regera är en återvändsgränd, inte en väg framåt.
