Det fanns en tid då vanliga gräsrötter med stort förtroende bland de egna kunde väljas in i kommunfullmäktige och regionfullmäktige. Ja, handlare Persson eller syster Andersson kunde till och med få det finaste förtroendet av dem alla: Att representera sina väljare i riksdagen.
Visst sker detta än i dag men numera är åtminstone riksdagen en arena som allt mer domineras av medietränade, professionaliserade och hårdhudade influerare som med hjälp av strategiskt använda kanaler i sociala medier kryssar sig in i maktens korridorer. De “vanliga” lyser allt mer med sin frånvaro.
Givetvis beror utvecklingen på många orsaker. Uppdraget har blivit mer komplext. Politiker utsätts för hårt tryck från medier och alltför ofta även hat och hot. Inte alla förstår att navigera i det nya landskapet. Inte alla står heller pall. Om vi har kommit dithän att det krävs ett nästintill övermänskligt hårdhudat släkte för att våga ge sig in i politikens värld har vi problem med den representativa demokratin.
Det finns paralleller att dra även till andra arenor där ideella engagerar sig för det gemensamma bästa. I dag publicerar Dagen ett dokument som visar att en tredjedel av de församlingsordföranden i EFK som avgått från sin post inte längre är aktiva i sin församling.
[ Dokument: Står frikyrkorna inför en ordförandekris? ]
Flera av svaren från intervjuade samfundsansvariga visar på utmaningarna. I en alltmer individualiserad värld kan det vara svårt att över huvud taget få medlemmar att vilja engagera sig i församlingen. Samfundsledarnas svar visar också på den stora komplexitet rollen som församlingsordförande rymmer. Han eller hon ska vara en “visionsbärare” men “utan egen agenda”, en “andlig” och samtidigt “operativ” ledare, en “inlyssnande” “arbetsgivare” som vid sidan av sitt ordinarie arbete och familjeliv ska vara “ideellt engagerad” med “församlingens bästa för sina ögon”. En oerhört viktig roll i församlingen, således. Med, vad det låter som, en nästintill omöjlig uppgift. Och alltför många upplever det precis så: ensamt och övermäktigt.
Församlingsdemokrati får aldrig vara en statisk företeelse.
— Frida Park
Det är positivt att flera samfund fångat upp signalerna och arbetar för att hitta lösningar. Att flera personer delar på ordförandeskapet kan vara en väg. Att erbjuda bollplank, utbildningar och att lyfta vissa tjänster till samfundsnivå några andra. Församlingsdemokrati får nämligen aldrig vara en statisk företeelse. Den behöver bearbetas teologiskt och praktiskt och anpassas för att inte stagnera och riskera att dö ut.
[ Joakim Hagerius: För många pastorer ger upp i förtid ]
Hitintills har församlingens ordförande ofta varit en person som medlemmarna hyser stort förtroende för, en handlare Persson eller syster Andersson. Det är allvarligt om förutsättningarna för att rätt ta tillvara dessa personers driv, hjärta och kompetens saknas. Eller än värre: Om uppdragets beskaffenhet leder till att brinnande människor blir brända på församlingslivet.
Om församlingar skulle gå samma utveckling till mötes som politiken gjort finns det i sanning skäl att ta varning. Få församlingar vill se en framtid där de enda som orkar engagera sig i det andliga och operativa ledarskapet för en församling är medietränade, professionaliserade och hårdhudade influerare.
