Aldrig tidigare har en sittande statsminister fällts i en misstroendeomröstning i riksdagen. I en demokrati måste sittande regering, även under en kris, kunna fällas. Men väljarna borde under en global pandemi kunna förvänta sig att enigheten sträcker sig bortom vad partierna är emot och också handla om vad de är för. Men det enda riktigt säkra i nuläget är att de fyra partier som fällde regeringen, V, SD, M och KD, inte har samma politiska vision och inte heller kommer forma ett nytt regeringsalternativ.
Ännu är det inte klart om det blir ett extraval, något få av partiledarna önskar så nära inpå ett ordinarie riksdagsval. Det är kostsamt, flera partier balanserar på riksdagsspärren och det är oerhört kort tid för en regering att bevisa sin duglighet på inför nästa ordinarie riksdagsval.
[ Elisabeth Sandlund: Israelisk regeringslösning är inget för Sverige ]
Men med de fyra månader det tog att bilda den nyss fällda regeringen i färskt minne är det inte säkert att några talmansrundor lyckas. Riksdagen ser likadan ut. Positionerna är till synes lika låsta som då. Men somt har de facto ändrat sig. Och till viss del handlar det om bortglömda löften.
Ebba Busch sa innan valet 2018 till Göteborgs-Posten att hon inte ens på 20 års sikt såg det som rimligt att förhandla med SD på grund av skillnaderna på “synen på invandringspolitiken och människan”. Att KD sedan 2019 ändå samtalar med såväl SD som V motiveras numera med att inget demokratiskt valt parti ska ses som paria och att målet är att den egna politiken genom uppgörelser ska få gehör i riksdagen.
[ Frida Park: Stämmer det att KD har tappat bort sin själ? ]
KD:s nya hållning får applåder av vissa och burop från andra, däribland den tidigare Allianspartnern Annie Lööf (C), vars kompromisslöshet gentemot SD efter 2018 förhindrat uppgörelser av borgerligt slag. Det “gränslösa förakt” hon känner mot Jimmie Åkesson har gjort att minnet av tidigare löften om att inte budgetförhandla med S eller att hon hellre skulle förtära skodon än att vara stödhjul åt Stefan Löfven suddats bort.
[ Presskonferens slog ut prästkonferens ]
Även Liberalerna valde S framför att riskera att ge SD inflytande, men med sin nya, och av katastrofala opinionssiffror hårt pressade, partiledare Nyamko Sabuni är det nytt ljud i skällan. “Isolering kan inte vara högsta politiska idé”, sa hon på presskonferensen strax efter att regeringen fallit, och meddelade att L kommer sträva efter en borgerlig regering.
Misstroendeförklaringens huvudrollsinnehavare, Nooshi Dadgostar (V), påminner gärna om att deras röda linje meddelades redan för två år sedan. Men protokollet från partistyrelsens beslut om att aldrig rösta för parlamentariska förslag som lagts fram av SD verkar ha fallit i glömska. Det stod inget om något undantag för misstroendeförklaringar mot statsministern, en statsminister V gärna vill släppa fram igen – utan förslag om marknadshyror då.
[ Elisabeth Sandlund: Marknadshyror löser inte hela problemet ]
Ja, Sverige har en osedvanligt knepig parlamentarisk situation. Om partiledarnas bortglömda löften och nya positioner innebär en tillräckligt annorlunda spelplan i dag jämfört med 2018 återstår att se. Men några fyra månader vill talmannen inte se. Då väntar extraval och det blir upp till väljarna att avgöra vilka löften de tror att partiledarna kommer att komma ihåg att hålla.
