Det är långt ifrån alltid Wikipedia, denna källa till kunskap, kompilerad av anonyma skribenter och tillgänglig för alla utan kostnad bara ett par knapptryckningar bort, träffar rätt i sina formuleringar. Men inledningen till texten om ekumenik måste ha skrivits av någon som vet vad han eller hon talar om: “Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.”
I tre ledare under sommaren kommer Dagens ledarsida att vända och vrida på frågeställningar kring ekumenikens roll och betydelse för kristenheten. Det är ett naturligt ämne för en tidning som länge definierat sig som ekumenisk och har som uttalad målsättning att befrämja samverkan mellan samfund, församlingar och enskilda kristna,
Om ekumeniken sätts på sparlåga är det i själva verket just möjligheterna att nå ut med det kristna budskapet som tar stryk.
— Elisabeth Sandlund
“Vad är ekumenik?” är en första grundläggande fråga. Wikipedias definition både avgränsar och utmanar. Den gör tydligt att det handlar om att “uppnå enhet i tron på Kristus” och drar därmed en avgörande gräns till en annan företeelse, nämligen religionsdialog. Ekumenik handlar nämligen om samverkan mellan kristna, som även om de tycker, tänker och beter sig olika, har ett gemensamt – att alla bekänner den treenige guden. Samtal och samverkan med företrädare för andra religioner och livsåskådningar är nog så viktiga men har andra förtecken och andra syften. Det kan tyckas självklart. Men när Svenska kyrkan exempelvis i slutet av förra året antog en gemensam plattform för “ekumenik och interreligiös samverkan” ligger det nära till hands att få för sig att det handlar om två sidor av samma sak. På denna punkt behövs glasklarhet, inte luddighet.
[ Fredrik Wenell: När ska kristna sluta tala illa om varandra? ]
Ekumenik är alltså inte religionsdialog. Inte heller handlar det om att åstadkomma samgåenden mellan samfund och församlingar, även om ekumenisk samverkan kan leda fram till sådana processer. Och ekumenik får heller inte vara ansträngningar att jämna ut eller förminska skillnader i teologi och praktik. Tvärtom vill den respektera, bejaka och uppskatta dem, som exempel på den mångfald som ryms inom den heliga, allmänneliga kyrkan som utgör Kristi kropp. När ekumenik hamnar i vanrykte rör det sig inte sällan om att den uppfattas som ett försök att hitta en minsta gemensamma nämnare, något alla kan vara överens om, en tvångströja att krypa in i för att inte äventyra stämningen runt sammanträdesbordet. Det finns en annan bild, den av en sjudande gryta dit kristna från olika sammanhang bär fram det som ligger i deras teologi och tradition och som de är stolta över för att åstadkomma en mustig och smaklig anrättning.
Men det finns en ännu viktigare fråga, den som inleds med ordet varför. Varför ska kristna sträva efter enhet? Varför ska vi i stället inte koncentrera oss på att mejsla fram och tydliggöra det som särskiljer vårt eget kristna sammanhang från andra och låta dem på motsvarande sätt sköta sitt? Ett sådant resonemang ligger nära till hands om man ser samfund och församlingar som konkurrenter på livsåskådningsmarknaden, där kampen gäller kundernas själar, den kristna tron som det egna sammanhanget definierar den är varan som ska säljas och där marknadsandelar kan vinnas och förloras, som om det handlar om kriget mellan snabbmatskedjor eller klädföretag.
[ Ledare: God ekumenik respekterar olikhet ]
Om ekumeniken sätts på sparlåga är det i själva verket just möjligheterna att nå ut med det kristna budskapet som tar stryk. Den kristna trons samlade marknadsandel krymper när människor vänder kyrkorna ryggen och inbillar sig att de hittar svar på livets stora frågor på helt andra håll.
Ekumenisk samverkan kan spara jobb när projekt genomföras tillsammans i stället för var för sig. Den kan vara rolig för dem som engagerar sig och som hittar nya syskon i andra trosinriktningar än den egna. Men allt sådant är positiva bieffekter, grädden på moset. I grund och botten är svaret på frågan “varför?” självklart. Det ges av Kyrkans herre, Jesus Kristus när han i sin förbön för alla som genom lärjungarna kommit till tro på honom: “Jag ber att de alla skall bli ett … Då skall världen tro på att du har sänt mig”.
[ Eva Cronsioe: Jag kan sakna Jesusfolkets ekumenik ]
Då ska världen tro, då ska världen förstå. Kristen enhet är, nu liksom då, en grundläggande förutsättning för att sprida evangelium. Därför är ekumenik inte bara viktig. Den är oundgänglig. Inte minst just nu, när fönstret in till människors hjärtan mycket väl kan vara öppnare än på länge, genom att många i pandemins spår söker efter något som de kanske inte kan sätta ord på. Om inte kristna i ord och handling visar att vi älskar varandra och att vi är överens om det som är riktigt viktigt även om vi tänker olika om mycket riskerar vi att chansen att nå fram går oss ur händerna.
