Coronaviruset kom och allt förändrades. En pandemi med konsekvenser för en hel värld tog makten och som en galen despot dikterade den villkoren. Sjukdom och död blev allvarliga hot också mot våra välordnade och välmående liv. Hela samhället påverkades av nedstängningar och restriktioner.
Kyrkfolket fann sig stående utanför stängda kyrkportar och församlingar tvingades förhålla sig till att det som är själva definitionen av församling – nämligen gemenskap – nu blivit vår värsta fiende. Avstånd blev det nya normala.
Själva definitionen av församling – nämligen gemenskap – blev vår värsta fiende.
— Kerstin Klason
Efter snart ett och ett halvt år av pandemin med alla dess konsekvenser vågar vi nu börja tro på en ljusning. Vaccinationer och minskad smittspridning i samverkan är hoppet vi klamrar oss fast vid. Och snart, förhoppningsvis redan i höst, vill vi se kyrkportarna slås upp på vid gavel igen och hälsa gudstjänstfirarna välkomna in.
Som vi har längtat efter att allt ska bli som vanligt. Eller?
[ Elisabeth Sandlund: Gudstjänstpausen visar vårt behov av kristen gemenskap ]
Kanske står vi inför ett momentum – ett fönster öppet för eftertanke. En möjlighet värdera allt det som vi, ibland på ren rutin, ägnat oss åt också i våra kyrkor och församlingar.
Vi kan konstatera, stängda kyrkportar till trots, att religiösa uttryck och aktiviteter knappast lyst med sin frånvaro. Förkunnelse och lovsång har strömmat genom Youtube-kanaler och i sociala medier som aldrig förr.
Vi har skäl att tro att människor, som sällan eller aldrig har sökt sig till en kyrka, mer eller mindre medvetet har stött på en gudstjänst i internets vidöppna dörrar. Kanske leder det till att några av dem faktiskt vågar ta steget och kliva in i en fysisk gudstjänst när det blir dags. Och jag vill tro att församlingar runt om i vårt land nu ligger i startgroparna för att ta emot dem som vågar ge sig till känna.
Vana kyrkobesökare har förstås också tagit del av de digitala gudstjänsterna och haft stor glädje av det. Men det har kanske inte enbart varit av godo. Tillgängligheten till flödet i våra skärmar har gjort det möjligt att välja och vraka, pröva allt och stanna vid det som smakar “godast”. Och det på tider vi själva väljer. Ett bekvämt sätt att “konsumera” gudstjänst som alltför lätt kan bli vanebildande.
[ Fredrik Wenell: Ta inte för givet att alla vill tillbaka till kyrkan ]
När det nu börjar bli dags för omstart finns det måhända anledning att fundera över våra gudstjänstformer. Och kanske blir den största utmaningen inte att göra gudstjänsten relevant för de nya vi hoppas få välkomna, utan i stället om att göra den relevant för “gammelkristna”. Inte i betydelsen anpassad till tycke och smak, men till att väcka nyfikenhet på att upptäcka mer av trons hemligheter. Om inte finns risken att skärmpassiviteten hemma i soffan fortplantar sig till kyrkbänken, där en lättsmält meny “konsumeras” i väntan på kyrkkaffet.
Visst får vi längta efter det vanliga kyrkminglet, som vi ju saknat så länge. Den sociala trivseln ska inte underskattas. Men låt oss gå in i gudstjänstens olika rum och utforska dem i alla dess vinklar – tillsammans!
