Under pandemin har så gott som alla skolavslutningar fått planeras om eller ställas in. Debatten om psalmsång, flaggviftande och kyrkorum tog således en paus. Pausade verkar även regeringen ha gjort som ännu inte har hörsammat uppmaningen från riksdagen om att komma med ett förslag om att konfessionella inslag ska få förekomma i annat än konfessionella skolor i samband med skolavslutningar och andra traditionella högtider.
Var det en paus - eller skolk? Christian Karlsson (KD) frågade utbildningsminister Anna Ekström (S) varför regeringen dröjt sedan 2017. Svaret - “utredningar” och “beredningar” och så vidare - gav inte mycket information annat än att målet är att ett förslag ska landa inom innevarande mandatperiod. Från Kristdemokraterna får regeringen underkänt.
[ Förslag om bön på skolavslutningar dröjer ]
Hur kommer det sig att ett självklart förslag som i andra länder knappt skulle rönt någon debatt alls kan leda till sådana politiska krumbukter i Sverige? Det verkliga spörsmålet är inte vilka psalmer som kan sjungas där inga elever med annan eller ingen religion kränks. Nej, skolavslutningar i skolan är så laddat för att frågan har blivit till skarp ammunition i kulturkriget.
Socialdemokraterna gick till val på att minska religionens inflytande i skolan, Kristdemokraterna vill värna det kristna kulturarvet och Sverigedemokraterna ser avslutningar i kyrkan som en viktig pusselbit i den nationalromantiska väckelserörelsen.
På ena sidan finns det några högljudda röster som ser all religion som av ondo tillsammans med de som hyser missriktad omtanke om nysvenskar varav många aldrig bett om att få bli skyddade från psalmsång i skolavslutningar i skolan. På den andra finns det kristna röster tillsammans med de som aldrig brytt sig om kyrkans väl och ve som predikar det kristna kulturarvets och de kristna traditionernas särställning.
[ Forskare: Barnens perspektiv saknas i skolavslutningsdebatt ]
Till syvende och sist handlar det om synen på religion. Är religion ett nödvändigt ont, något potentiellt farligt och otidsenligt som med alla medel bör bannlysas från samhällsarenan? Eller är det en positiv kraft som ger människor mening och syfte och motiverar dem till att bidra till samhällets goda? Kyrkan bör vara uppmärksam på och protestera emot både när den försätts i samhälleligt undantagstillstånd och när dess lojalitet manipuleras av makten.
Därför bör präster inte acceptera när skolor och skolmyndigheter vill belägga dem med munkavel och endast tillåta slätstrukna sommarformuleringar som passerat det sekulära nålsögat. När kyrkan bjuder in skolan att på skolårets sista dag sjunga om hur lundens gröna träd påminner om Guds godhets rikedom finns ingen dold sekteristisk agenda. Det är inte fördärvbringande att lära känna det svenska kulturarvet eller att få höra det kristna budskapet. Det borde vara självskrivna delar i varje barns utbildning.
Det är alltså välkommet att en majoritet i riksdagen sedan länge tagit ställning för att låta alla skolbarn fira skolavslutning i kyrkan med psalmsång. Men den regering som hitintills misslyckats att leverera förslag för att säkerställa detta får bakläxa.
[ Frida Park: Ingen skolavslutning utan Den blomstertid nu kommer ]
