Det har varit väldigt stort fokus på vad politikerna anser om den nuvarande regeringskrisen. Varje presskonferens direktsänds. Statsministerns promenad över bron från Sagerska palatset till talmannens kontor följs i realtid. Tidigare ministrar bjuds in till tv-nyheterna för att kommentera olika möjliga utfall. Det är inte orimligt. Det är ändå de folkvalda som ska lösa den uppkomna situationen och se till att landet kan regeras även fram till nästa ordinarie val. Men det var just det – de är folkvalda. Hur ser väljarna på hur riksdag och regering skött sitt förtroendeuppdrag - och krisen?
Vilka kontrakt kan väljarna vänta sig framöver och kan de lita på att politikernas “röda linjer” ligger fast?
— Frida Park
“Det svåraste beslut jag har fattat”, sa Stefan Löfven (S) på presskonferensen när han meddelade sin avgång i stället för att utlysa extraval och efterfråga väljarnas dom. Det finns fog för kritiken från till exempel förre försvarsministern Mikael Odenberg (M) om att mången politiker ändrat sina utfästelser till väljarna inför valet 2018, som Dagen skrivit om tidigare. Är det inte rimligt att väljarna då får säga sitt?
[ Frida Park: Bortglömda löften ger ny politisk spelplan efter misstroendeomröstning ]
Men få partier önskar extraval. Inte bara för att vi befinner oss så nära ett ordinarie riksdagsval. I princip är det bara ett parti som öppet välkomnar ett extraval – Sverigedemokraterna. Liberalerna, som enligt SVT/Novus ökat något sedan maj (+0,2, till 2,5) och Miljöpartiet (3,5) löper stor risk att åka ur riksdagen. Men SD vet att de kan sitta still i båten och håva in missnöjesrösterna (+2,2 till 21,4). Efter Nooshi Dadgostar markerat Vänsterpartiets röda linjer som inte får överträdas ökade partiet (+1,6 till 11,2). Partierna som Annie Lööf (C) kallar för “ytterkantspartier” och vägrar förhandla med har alltså blivit krisens stora vinnare.
[ Frida Park: Nu väntar talmansrundor ]
Vi står inför ett nytt politiskt landskap. Inte bara gällande väljarnas nya röstningsmönster som skapat en parlamentariskt krånglig situation utan även när det gäller de politiska alternativens möjligheter att regera. Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet kommer troligen följas av andra varianter. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, skriver i SvD (29/6) att kontrakt mellan partier som ideologiskt står för långt ifrån varandra för att kunna regera tillsammans troligen är här för att stanna.
Det innebär att väljarna inte kan räkna med att partierna som får deras röst kommer få igenom sin politik. Risken är stor att väljarnas röst kommer att läggas in blanco - som att rösta på grisen i säcken. Vilka kontrakt kan väljarna vänta sig framöver och kan de lita på att politikernas “röda linjer” – frågor man inte tänker kompromissa kring – ligger fast? Få kunde före valet 2018 förutse Januariavtalets parter, än mindre dess 73 punkter.
Diskussionen om vad detta får för demokratiska konsekvenser behövs. Risken är att legitimiteten för dagens parlamentariska system minskar till farligt låga nivåer. Det är något alla politiker behöver ta på allvar och detta oavsett utgång på rådande regeringskris. Annars väntar en potentiellt än allvarligare kris.
[ Elisabeth Sandlund: Israelisk regeringslösning är inget för Sverige ]
