Det mesta tyder på att Stefan Löfven – sannolikt med nöd och näppe – får förnyat förtroende av riksdagen att fortsätta styra Sverige. Förtroende och förtroende – vad det handlar om är ju inte att han har ett brett parlamentariskt stöd utan att de som vill ha bort honom inte lyckats mobilisera tillräckligt många röster för att förverkliga planen.
Men talmannens klubbslag på onsdagen innebär inte att punkt sätts för en av de mest förvirrade perioderna i svensk inrikespolitik i modern tid. I själva verket är det knappt ett semikolon innan startskottet går för nästa skede. Löfven och de andra partiledarna lär väl ta den sedvanliga andhämtningspausen som normala år brukar följa på Almedalsveckan. Men sedan brakar det loss igen. Statsministern ska inte bara lotsa landet ur den kris som coronapandemin förorsakat. Han ska samtidigt försöka förhandla fram stöd för en höstbudget som, är det tänkt, ska lägga grunden för den socialdemokratiska valkampanjen inför det ordinarie riksdagsvalet i september 2022.
[ V-vildens religiösa krav för att släppa fram Löfven ]
Stefan Löfven är en erkänt skicklig förhandlare, tränad i nattmanglingar under sin tid som facklig företrädare. Det är inte underligt om han och hans parti lever på hoppet att det ska lösa sig även denna gång, kanske genom att Vänsterpartiet återtar sin position som en dörrmatta utan ambitioner att vara med och styra och utan krav på vad budgeten ska innehålla och vad som inte ska finnas med. Eller genom att Centerpartiet ruckar på sitt hårdnackade motstånd mot att på något vis låta Vänsterpartiet finnas med i ekvationen när budgeten ska pusslas ihop.
[ Elisabeth Sandlund: Israelisk regeringslösning är inget för Sverige ]
Hopp är ingen dålig egenskap. Tvärtom behöver både politik och samhället i övrigt mer av den varan. Men när hopp paras med det som på fint språk kallas prokrastinering – en överdriven tendens att skjuta upp till morgondagen det som borde göras i dag eller ha gjorts i går – kan hoppfullheten slå över i bedrövelse. Om Stefan Löfven menar allvar med sitt uttalande att han lämnar in sin avskedsansökan hellre än regerar på något annat än den egna budgeten finns bara en utväg – ett extraval. Inte ett år före ett ordinarie val, vilket vore illa nog, utan kanske inte mer än ett halvår innan det är dags att gå till valurnorna igen.
Det är ett högt spel med stora insatser.
— Elisabeth Sandlund
Det vill inget parti utsätta sig själv och svenska folket för. Och det innebär att det kan förefalla som ett verksamt hot för Löfven att låta sticka upp ur bakfickan när han försöker få motsträviga och, som det förefaller, principfasta partiledare att ge vika på ett eller annat sätt.
[ Frida Park: Vill väljarna verkligen rösta på grisen i säcken? ]
Men det finns inga garantier för att det lyckas. Det är ett högt spel med stora insatser. En ny inrikespolitisk kaossituation om bara några månader som kan utmynna i ett av ingen önskat extraval skulle leda till en ännu mer förvirrad valmanskår och riskera att göda det politikerförakt som puttrar under ytan. Det missgynnar samtliga inblandade partier. Utom två. De som befinner sig på respektive ytterkant i politiken, precis som Dagen påpekade på ledarplats i förra veckan (6/7). Och varken Nooshi Dadgostar eller Jimmie Åkesson kommer att dra sig för att skära pipor i den vassen.
