Många talar gärna om en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, i synnerhet palestinavännerna. Det gäller svenska regeringen och även Svenska kyrkan. Men de palestinska styrande grupperna Hamas, Jihad och Fatah, är av annan uppfattning. Något svenska regeringen och Svenska kyrkan verkar blunda för. Eller åtminstone tiger de om det.
[ Erling Rimehaug: Varför hatas judar på grund av Israel? ]
För dessa palestinska grupper är fortfarande hela landområdet där Israel och Palestina ligger ett palestinskt land. Där inga judar, enligt dem, ska bo. Terrorstämplade Hamas deklarerar detta i sitt måldokument (artikel 6): “Hamas är uteslutande palestinskt, och strävar efter att höja Allahs fana över varje tum av Palestina.” (artikel 7): “Domens dag kommer inte att inträffa förrän muslimer slåss mot judar och dödar dem. Då kommer judarna att gömma sig bakom stenar och träd och klipporna och träden kommer ropa: ‘O muslim, det finns en jude som gömmer sig bakom mig, kom och döda honom’.” (artikel 13): “Det finns ingen lösning på den palestinska frågan utöver Jihad (Det heliga kriget). Initiativ, förslag och internationella konferenser är ett fåfängt slöseri med tid.”
Hela landområdet där Israel och Palestina ligger ses som ett palestinskt land. Där inga judar, enligt dem, ska bo.
— Anders Sjöberg
Måldokument som dessa är viktiga även i regeringens och kyrkans arbete. Det är inte något man går förbi med tystnad eller kan förklara bort. Konflikten är även mer mångsidig än vad vissa vill erkänna. Ideologiskt kan vi nämligen tala om två palestinska områden som ligger i strid, nästan som ett palestinskt inbördeskrig: Västbanken, med Fatah som styrande enhet på ena sidan och Gaza med Hamas som styrande enhet på andra. Fatah har velat framstå som mer samarbetsvillig gentemot Israel, även om deras måldokument i princip säger samma sak som Hamas. Men det har inneburit att Hamas fått stort stöd på Västbanken och att president Abbas ställde in valet han utlovat.
[ Fredrik Malm: Vad Israel än gör blir Palestinarörelsen aldrig nöjd ]
Abbas har nu suttit ett och ett halvt decennium vid makten. Demokratin lyser med sin frånvaro. Hamas jagade ut Fatah ur Gaza under ett kortvarigt men blodigt inbördeskrig, 2007. Sedan man vunnit valet 2006 har inga val hållits och Hamas styr enväldigt. Demokratin är obefintlig – folket förtrycks. Så Abbas rädsla är lätt att förstå.
En annan spänningsfaktor i konflikten, som inte presenteras så ofta, är spänningen inom islam mellan shia (främst förekommande i Iran) och sunni (främst förekommande i Saudiarabien.) Iran hotar de sunniförankrade arabländerna och hotar att utplåna Israel vilket har gjort att dessa länder har börjat luta sig mot Israel som trygghet. Därför är Hamas, trots att man är sunni, rätt ensamma i den arabiska världen, förutom relationen till Qatar och Iran, som ger både pengar och vapen till dem.
[ Elisabeth Sandlund: Bräcklig vapenvila ger inte långvarig fred ]
Utifrån detta blir Israels agerande lättare att förstå. Men man kan ju fråga sig – vilket annat land skulle inte bara försvara sig (vilket tyvärr innebär att även civila drabbas), utan även – av humanitära skäl – ge mat, sjukvård, el och vatten, och varna civilbefolkningen innan bombning, till de krafter som vill utplåna det?
