I kulturkriget, liksom andra krig, finns bara två sidor. Minsta antydan om att gå fienden till mötes och lyssna på den andra sidans argument gör dig snart till en överlöpare som ska brännmärkas.
I Andreas Johansson Heinös nyutkomna essä, Anteckningar från Kulturkriget (2021, Timbro) beskriver han konflikten som att den rasar, oavsett om man köper krigsmetaforen eller ej, mellan polariserade uppfattningar om vår existentiella identitet.
[ Skolavslutningar skarp ammunition i kulturkriget ]
Kulturkriget är en idébaserad konflikt som blossar upp i stora och små frågor, som Johansson Heinö skriver handlar det om allt från “skolavslutningar i kyrkor, köttfria måndagar i offentlig verksamhet, pojkars rätt att vara lucior” till “feministisk snöröjning, genuspedagogik i förskolan, könsneutrala toaletter, könsneutrala pronomen, den eventuella användningen av ord som helgskinka och vinterfest, revideringar av klassiska böcker eller filmer, och så vidare.”
När nya typer av värderingskonflikter gör sitt intåg skär konflikten i stället rakt igenom etablerade kyrkor och samfund.
— Douglas Brommesson
Att skilja på sak och person låter sig inte längre göras. Heinö Johansson förklarar polariseringen av kulturkrigets existentiella karaktär, frågorna rör i grunden vilka vi anser oss vara och ett ifrågasättande av min position blir ett ifrågasättande av min person.
Visst motiverar konfliktens existentiella karaktär på ett sätt krigsmetaforen, det finns inga gråzoner, antingen är man på den ena sidan, eller är man på den andra. Men samtidigt går det att invända att krigsmetaforen låser fast, den öppnar inte för ett öppet åsiktsutbyte, i stället etableras bilden av en konflikt där motståndarens argumentation bekämpas från fasta positioner.
[ Joel Halldorf: Kulturkriget hotar barns fostran ]
För det offentliga är de demokratiska spelreglerna med ett konstitutionellt skydd för medborgarens rättigheter det ramverk som kan sätta gränsen för kulturkriget. Inom dessa gränser för det offentliga behöver vi inte sträva efter att alltid komma överens, tvärtom kommer alltid olika värderingar att rymmas och därför kommer också kulturkriget att bestå, om än mer eller mindre intensivt.
För värderingsdrivna organisationer, som kyrkor och samfund, är det svårare. Att kulturkriget spiller över på kyrkorna är inget vågat påstående, även om krigsmetaforen skaver än mer här. Det är ökenmässor mot pentekostala uttryck, liberala storstadsförsamlingar mot konservativa landsortförsamlingar, eller flyktingamnestier mot antiislamism.
Även om flera kyrkor skulle reagera med en ryggmärgsreflex och hävda att de inte är åsiktsgemenskaper, så är de likväl värderingsgemenskaper. De är formade utifrån en gemensam övertygelse och de är avgränsade mot andra organisationer utifrån gamla värderingskonflikter.
[ Han är flitigast i riksdagen att lyfta frågan om förföljda kristna ]
När nya typer av värderingskonflikter gör sitt intåg skär konflikten i stället rakt igenom etablerade kyrkor och samfund. Konflikt, schism och splittring har inte sällan varit historiens sätt att hantera tidigare värderingskonflikter. För kyrkor och samfund, liksom andra värderingsdrivna organisationer, är den stora utmaningen i dag att hitta sätt att hantera dessa konflikter utan att hamna i låsta krigspositioner som leder till splittring, men också utan att tunna ut den övertygelse som en gång förenade.
