Att en av Sveriges ledande salafistpredikanter Anas Khalifa nu har hoppat av den våldsbejakande islamismen är något att välkomna. Men samtidigt har antalet våldsbejakande islamister i Sverige på tio år ökat från cirka 200 till omkring 2 000. Det beskedet gav Säpo nyligen och bedömer att hotet från denna grupp kommer att öka de närmaste åren. Samtidigt som attentatshoten från både den islamistiska och högerextrema miljön är på samma nivå, har de politiska åtgärderna mot den förra snarare hämmats av hur debatten har förts. Till exempel anslöt sig 300 svenskar till IS varav 150 har kommit hem. Knappt någon har dömts.
Man skulle kunna beskriva det som tio förlorade år av både relativisering av islamismen och misstänkliggöranden av dem som ville varna.
[ Fredrik Wenell: Nej, Muhammed var inte en profet för kristna ]
Till exempel jämförde MP:s dåvarande gruppledare i riksdagen (och sedermera bostadsminister), Mehmet Kaplan, IS-svenskarna med de som stred frivilligt på Finlands sida i Vinterkriget mot Sovjetunionen. Detta samtidigt som yazidier, kristna och andra flydde från Mosul när IS utropade sitt kalifat. Och i sin roll som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism jämförde Mona Sahlin religiös extremism bland IS-terrorister med kristna barnmorskor som inte ville medverka till abort.
I båda dessa fall relativiserades den våldsbejakande islamismen.
De som varnade för radikalisering misstänkliggjordes och beskylldes för islamofobi.
— Jacob Rudenstrand
När det stod klart att Sverige låg på topp när det gällde IS-rekryteringar i Europa konstaterade terrorforskaren Magnus Ranstorp att svenska myndigheters arbete mot radikalisering låg “på förskolenivå”. Till exempel kantades regeringens stödtelefon av flera problem där mindre än hälften av samtalen nådde fram och få över huvud taget kände till att den existerade.
De som varnade för radikalisering och oroväckande signaler inom muslimska organisationer misstänkliggjordes och beskylldes för islamofobi. Men kritik av, och debatt om, företeelser inom islam kan aldrig reduceras till bara en fobi lika lite som kritik av kristen tro till kristofobi.
En av dem som larmade men islamofobstämplades var Nalin Pekgul, tidigare ordförande i S-kvinnor och själv troende muslim, som i dag ser rekryteringen fortsätta. I en intervju i SVT beskriver hon hur detta drabbar familjerna:
“Föreställ dig att förlora ett barn, hur ont gör inte det? Men också sådan skam över att mitt barn kan ha varit med och mördat och våldtagit yazidiska barn. Och att känna sådan skuld.”
[ Frida Park: Att lämna islam måste vara möjligt ]
Det senaste årets pandemi har sannolikt bidragit till ytterligare radikalisering. I DN berättade nyligen medieforskaren Michael Krona vid Malmö universitet och expert på IS propaganda, som följer olika jihadistsidor online, hur han fruktar nya terrordåd när folksamlingar blir tillåtna igen:
“Då har du en massa personer som har konsumerat instruktioner och inspirerande propaganda i ett och ett halvt år framför sina datorer,” sa han.
Detta förtjänar ett bredare politiskt samtal: Har vi lärt oss av det senaste decenniets bakslag? Att debatten om problematiska idéer inom islam och muslimska organisationer ständigt hindras av språkpoliser snarare än följs upp av fördjupande frågor tyder tyvärr på motsatsen.
