Det har alltid varit frestande för politiker att använda kristna kyrkor för egna politiska projekt. Kyrkan har ibland uppfattat det som en fördel men lika ofta som en belastning. När Dagen i förra veckan (28/7) intervjuade svenska ärkebiskopar var i princip alla överens om att det sätt som politiker i dag använder kyrkan är otidsenligt.
Men det betyder inte enligt dem att kyrkan ska vara opolitisk. KG Hammar säger att “Jesus vill den här världens förvandling och det är ju ett politiskt projekt”. Gunnar Weman säger att kyrkan ska vara politiskt engagerad men inte underställd någon politisk struktur.
[ KG Hammar: Partipolitiken är destruktiv för kyrkan ]
Den svenska lutherska kyrkan har alltsedan reformationen haft en central plats i det svenska samhället, inte bara som en maktapparat utan också som en viktig kulturbärare. Man behöver inte vara troende eller aktiv i kyrkan för att uppskatta det kulturarv som förvaltas av den. Den har blivit en folkkyrka i kulturell mening.
Einar Billing kallade frikyrkorna lite föraktfullt för “föreningskyrkor” eftersom deras församlingar enligt honom inte byggde på nåden given av Gud utan på människors tro och en kristen moral.
— Fredrik Wenell
Begreppet folkkyrka hade lite olika betydelser när det började framträda som det identitetsskapande begreppet för den svenska lutherska kyrkan i början av 1900-talet. Lite förenklat kan det beskrivas med tre olika betoningar.
Den första hade relation till samma politiska idévärld som det socialdemokratiska folkhemsbegreppet. En kyrka som samlade hela folket oberoende av vem man var, som Martin Tunström skrev om här på ledarsidan (27/7).
Den andra betydelsen hade mer nationalistiska drag och hämtade sin näring ur idéerna om ett enat folk med vissa speciella kulturella särdrag genom historien. Den tredje var mer teologiskt motiverad utifrån den lutherska teologin om nåden som ges till människan oberoende av dennes egen respons. Det tredje folkkyrkobegreppet var till viss del också en reaktion på de frikyrkliga rörelsernas starka framhållande av att tron skulle vara personligt mottagen.
[ Tidigare ärkebiskop: Politiska partier bör lämna Svenska kyrkan ]
Det är inte svårt att se att de två första tolkningarna har betydelser för politiska partier även i dag, exempelvis Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Den tredje är förmodligen den som de allra flesta aktiva i Svenska kyrkan hellre skulle se utvecklad. Inte för att den är en reaktion mot frikyrkorna utan snarare för att folkkyrkan renodlar den lutherska idén om att den nåd som ges till människan är oberoende av dennes egen vilja eller förmåga att tro.
Den lutherske biskopen Einar Billing menade att frikyrkornas tolkning av den kristna tron skapade gemenskaper som bröt upp det svenska samhället. Han kallade frikyrkorna lite föraktfullt för “föreningskyrkor” eftersom deras församlingar enligt honom inte byggde på nåden given av Gud utan på människors tro och en kristen moral. Risken blev att kyrkan inte handlade om det Gud hade gjort i Jesus.
[ Svenska kyrkans utveckling åren 1951-2000 ]
Frikyrkorna menade naturligtvis att det var en misstolkning. Enligt dem handlade det om en tro som hade förmedlats av Gud men som mottagits av fri vilja. Och det förväntades i sin tur få följder i den omvändes liv, inte på grund av egen förmåga, utan på grund av Guds kraft. Det finns utmaningar för frikyrkorna eftersom risken är att tro börjar handla om tron på den egna tron. Här har den lutherska teologin bidragit med ett viktigt korrektiv.
Men när det gäller det politiska, som alla ärkebiskopar framhåller, finns det poänger i den frikyrkliga teologin som det är värt att lyssna på. Det handlar om den frikyrkliga idén om att församlingen utgörs av dem som tagit emot och bejakat tron medvetet och personligt. Vad får det för betydelse för kyrkan som politisk aktör om tron aldrig kan förväntas ta sig uttryck i en troendes liv mer än indirekt? Eller om kyrkan inte är något annat än den allmänt utbredda maktapparaten? Är det inte en uppenbar fara att kyrkan aldrig får en egen politisk röst utan bara blir ett verktyg för de politiker som just nu har makten?
I de frikyrkliga traditionerna, när de fungerat som bäst, har den utlevda tron ofta setts som en självklar del av att följa Jesus. Den troende gemenskapen har gestaltat en politik som visar vad det innebär att leva som kristen i en viss tidsperiod, utan att det förväntats av andra utanför de kristna gemenskaperna.
[ Norska kyrkan är friare än den svenska ]
Det är naturligtvis inte heller främmande för ärkebiskoparna att kyrkan har en egen politisk röst. KG Hammar säger exempelvis att kyrkan alltid ska göra motstånd mot vapenindustrin. Men frågan inställer sig – varför just den frågan? Ofta motiveras det med skapelseteologin men följden av den blir sällan något specifikt kristet.
Det alla kyrkor behöver är en medveten reflektion över vilka politiska följder den egna teologiska traditionen har. Men när det gäller hur kyrkan styrs gör Svenska kyrkan klokt i att låta sig inspireras av frikyrkorna.
