Uppdaterad och förlängd version.
I den bästa av världar skulle alla barn växa upp i en trygg miljö tillsammans med sina biologiska föräldrar. Vi vet alla att det inte ser ut på det viset. Med barnens bästa för ögonen, inte minst nu när Barnkonventionen blivit svensk lag, krävs i många fall andra lösningar som säkerställer omsorg och umgänge.
Att sprida och tunna ut föräldraansvaret skulle medföra oklarhet och stora risker för alla inblandade
— Elisabeth Sandlund
Här finns mycket att göra, inte minst för barn som frivilligt eller av tvång placeras i familjehem. Någon patentlösning finns däremot inte, allra minst den som RFSL föreslår i en debattartikel i DN – att ett och samma barn ska kunna ha flera, i princip hur många som helst, juridiska föräldrar med rättigheter och ansvar. Att sprida och tunna ut föräldraansvaret skulle medföra oklarhet och stora risker för alla inblandade. Och allra mest för barnen.
Att RFSL i första hand engagerar sig för situationen i så kallade regnbågsfamiljer är varken förvånande eller upprörande. En intresseorganisation har till uppgift att ta till vara medlemmarnas intressen. Det är uppenbart att familjebildningar som kan bestå av två mammor, gifta med varandra och två pappor, som lever på samma sätt, med ett eller flera barn måste hitta ett sätt att reglera såväl vardagsliv som större frågor, inklusive arvsrätt. Men detta är ett specialfall, inget som ska leda till att den generella synen på föräldrars roll ändras.
[ De efterlyser fler kristna familjehem ]
För ett barn som placeras i familjehem är situationen en annan. Här finns ett stort behov av lagstiftning som tillvaratar barnets intresse bättre än i dag. Det har det tragiska fallet med “lilla hjärtat”, som inte överlevde flytten tillbaka till de biologiska föräldrarna, visat. Men också ett frivilligt placerat barn kan drabbas hårt om det efter att placeringen upphör nekas kontakt med dem som har stått för trygghet och omsorg, kanske hela livet. I sådana fall skulle knappast situationen förbättras genom att familjehemsföräldrar och biologiska föräldrar på papperet har samma ansvar men gör olika bedömningar om vad som är bäst för barnet.
[ Elisabeth Sandlund: Vuxnas ursäkter hjälper inte Emmy ]
Ett tredje exempel är barn som växer upp i bonusfamiljer, eufemismen för det som tidigare hette “skilsmässobarn”. När förhållandet är nytt är det enkelt att lova att ta föräldraansvar för de barn som partnern medför i boet. Men hur går det om också det nya äktenskapet spricker? Ska extramamman kunna säga upp sig? Det är orimligt. Att vara förälder är ett 24/7-åtagande, inte under en begränsad tid utan, även om formerna ändras när barnet blir vuxet, livet ut. Ska hon tvingas att fortsätta att ta ansvar för exmakens barn därför att hon skrev på ett papper några år tidigare? Knappast rimligt det heller.
Allt handlar inte om lagstiftning. Ska barnens rätt till en trygg uppväxt säkras behöver vuxna stöd och hjälp när konflikter uppstår och allra helst i förväg, med förebyggande insatser. Det gäller över hela linjen, i alla former av familjebildning. En sådan satsning är fruktbärande i motsats till RFSL:s förslag om utökat föräldraskap, som bara riskerar att öka konfliktytorna.
