Varje år vid den här tiden, det går nästan att ställa klockan, lockar kvällstidningarna med rubriker som “Nio tecken på att du bör skiljas”. Vanligtvis går skilsmässostatistiken upp efter sommaren. Vardagen är på intåg och med den efter-semester-ångesten som då och då visar sig i tankar om “blev inte livet mer än så här?”. Men nu har ett trendbrott skett: antalet skilsmässor sjönk under årets första sju månader med 14 procent jämfört med samma period året innan.
[ Att skilja sig i kyrkan - så var det för mig ]
Pandemin, en påfrestning för var och en av oss, innebar även en prövning för parförhållanden. Enligt Charlotte Sander, relationsexpert och parterapeut, kan orsaken till att det ändå är färre som skiljer sig bero på att relationer som var i dåligt skick redan innan covid-19 visserligen ledde till separation, men att för andra ledde krisen till att partners tydde sig till det som gav trygghet, vilket snarare gjort att man uppskattat sin relation mer.
Det är ett välkommet trendbrott. Innebär det att vi i år kommer få se färre artiklar av typen “Livet blev mycket bättre efter skilsmässan”? Många som separerat kan visserligen må toppen, men det hindrar inte att skilsmässa kan göra ont, särskilt när barn är inblandade.
Bättre stöd och goda verktyg kan hjälpa partners att bygga ett sunt förhållande. Få saker är så avgörande för ett hållbart äktenskap som vänlighet, generositet och intresse för den andre. Här kan kyrkan göra skillnad. För visst är det så att ju fler skilsmässor som kan undvikas desto bättre. Det gäller inte minst när vi talar om barns och ungas psykiska hälsa. Men det förutsätter att relationen är sund. Där psykisk och/eller fysisk misshandel pågår får äktenskapslöften givna inför Gud aldrig någonsin bli en till en fängelsemur som låser in människor i övergrepp. Här måste församlingen ha vaksamhet och rutiner för att fånga upp och hjälpa människor ut ur fångenskap.
[ Frida Park: Vi måste sluta blunda för misshandeln mitt ibland oss ]
Att livet ibland innehåller skilsmässa behöver såväl samhälle som kyrkor förhålla sig till. Förra året publicerade Dagen en serie viktiga artiklar i ämnet. När livet inte blev som man hoppats behövs förståelse och stöd, inte fördömanden och fingerpekanden – eller tystnad.
[ Fredrik Wenell: Skilsmässa är ett misslyckande för kyrkan snarare än för paren ]
Det finns en risk att egna och andras erfarenheter gör att kristna tvekar att lyfta äktenskapet och predika livslång trohet. Men även då vi inte lever idealet måste vi våga lära vad vi inte lever. Som Dagens gästkrönikör Emma Audas insiktsfullt skrev (13/8-20) “ … ska vi som kyrka hantera skilsmässornas realitet med att sluta lova intill döden? Eller kan vi hantera brustenheten med envist hopp, också för den som tidigare fallit och fått sår?”
Kyrkorna kan erbjuda en välbehövlig motvikt till kvällstidningarnas glorifierande av separationer. Det behövs fler predikningar, samtalskvällar och texter om såväl “Så tar ni er igenom krisen” som “Nio skäl till att hålla ihop äktenskapet” eller för den delen “Så håller ni kärleken vid liv under småbarnsåren/karriären/medelålderskrisen/pensionärstillvaron”.
[ Emma Audas: Problemet är att ingen vågar lära vad vi inte lever ]
