Andra hälften av augusti innebär inte bara skolstart för elever, föräldrar och skolpersonal. Den både lustfyllda och utmanande känslan av “nytt papper i bänken” går igen i hela samhället, inte minst i församlingarna. Sällan har det varit så tydligt som detta år att svensk kristenhet går in i en ny fas, en tid när människors längtan efter ett normaltillstånd är uppenbar samtidigt som erfarenheterna från pandemin ska tas till vara.
I en debattartikel i Dagen i fredags slog forskaren Frida Mannerfeldt larm om trötthetsskulden i församlingarna, om utarbetade anställda och frivilliga som med stor kreativitet har ansträngt sig att hitta lösningar i ständigt nya situationer. Och, kan man tillägga, där behoven inte minst av praktisk diakoni ökat på många håll till följd av pandemin.
[ SKR: Regeringen har sagt nej till vaccinpass i kyrkor ]
Det är en viktig varning som var och en som är satt att leda arbetet har all anledning att ta på allvar. Hösten 2021 är knappast det tillfälle när bågen ska spännas till det yttersta eftersom risken är stor att mer än en sträng kommer att brista. Längtan efter att ta nya tag och komma i gång med allt som fått ställas om eller ligga i träda måste ställas mot risken av att medarbetare, vare sig de står på avlöningslistan eller inte, går in i väggen.
Möjligheten att sprida det glada budskapet är just nu bättre än på länge. Vi vet inte vid vilken tidpunkt vardagslunken tar över och fönstret stängs.
— Elisabeth Sandlund
Det är en knepig avvägning. Men i den ena vågskålen, den som innehåller att-göra-listorna, måste ändå läggas att fortsätta på en stig som på många håll beträtts på allvar först när pandemin gjorde fysiska samlingar omöjliga. Aldrig tidigare har så många svenskar kunnat ta del av så många kristna sändningar via webben. Sammantaget har stora och små församlingar runt om i landet åstadkommit en varierad och mångfasetterad provkarta på vad svensk kristenhet erbjuder var och en som har tillgång till dator, surfplatta eller mobil.
Att delta på distans har varit av stor vikt för den som i normala tider är regelbunden gudstjänstbesökare. Men frågan är om det inte har varit av ännu större betydelse för vår tids nikodemusar – alla dem som är nyfikna på kristen tro men som inte vill eller vågar visa det öppet. Hur många de är, var de finns och vilka de är vet vi snudd på ingenting om.
[ Själavårdare: Fler frågar om livet efter döden ]
Samtidigt tyder mycket på att de existentiella frågorna kommit upp på helt vanliga sekulariserade medmänniskors dagordning under pandemin. Tillsammans skapar dessa två faktorer ett tidsfönster. Möjligheten att sprida det glada budskapet är just nu bättre än på länge. Vi vet inte vid vilken tidpunkt vardagslunken tar över och fönstret stängs. Om det är något svensk kristenhet måste samla krafterna kring är det att utnyttja den landvinning som gjorts på nätet. Det är viktigt för den som ingår i gemenskapen men som, kanske av oro för den fortsatta smittspridningen, inte vågar komma till kyrkan. Men det är ännu mer väsentligt för alla de andra, de som sällan varit där.
Fortsatta webbsändningar, gärna i förenklad form så att krafterna inte sinar, med tydlig inbjudan att komma och “smaka och se” också i verkligheten – kanske är det så påkristningen, rent av en väckelse av 2020-talssnitt, tar fart?
