Järvaveckan har på bara några år blivit en institution i svenskt samhällsliv, där partiledarna står på rad för att få medverka. Initiativtagaren Ahmed Abdirahman, som är född i Somalia för 35 år sedan och som kom som flykting till Sverige 1998, står också bakom stiftelsen The Global Village. Han har hunnit med bland annat att studera i USA och tjänstgöra vid FN-organet Interpeace och jobbar nu vid Stockholms handelskammare.
Abdirahman är ett levande bevis på att det går att lyckas i Sverige som första generationens flykting från ett av världens fattigaste och mest konflikthärjade länder. Det sorgliga vore om han ses som ett undantag från regeln att integration normalt sett inte fungerar, i värsta fall att loppet är kört och läget hopplöst.
[ Frida Park: Kyrkan får ta sig till Muhammed ]
The Global Village publicerar nu en serie rapporter om hur tillvaron ser ut för människor som invandrat till Sverige från utomeuropeiska länder. Den första, som kom i maj, handlade om just svensksomalier och den andra, som släpptes häromdagen, belyser livet för svensksyrier. Fortsättning följer i form av rapporter om invandrare från Eritrea, Etiopien, Irak och Iran.
Statistiken ger en obarmhärtig belysning av det faktum att vi i vårt land har ett mänskligt kapital som håller på att gå till spillo
— Elisabeth Sandlund
Rapporterna låter på ett föredömligt sätt fakta tala, statistiska fakta om 110 000 respektive 250 000 människor i vårt land, som belyser hur annorlunda levnadsförhållandena är. Några exempel: Mindre än hälften av svensksomalierna och svensksyrierna förvärvsarbetar. Inte ens fyra av tio räknas som självförsörjande med en årsinkomst på minst 186 000 kronor. En fjärdedel av svensksomalierna och mer än 40 procent av svensksyrierna är öppet arbetslösa. Trångboddheten är utbredd. Inte ens var fjärde tonåring blir behörig till och tar sig igenom gymnasiet på fyra år. Och så vidare, och så vidare.
[ Många chefer vill inte bo granne med en muslim ]
Som helhet är det läsning som gör ont. Statistiken ger en obarmhärtig belysning av det faktum att vi i vårt land har ett mänskligt kapital som håller på att gå till spillo och framtidsdrömmar som är i färd med att gå i kras. Bland de arbetslösa finns män och kvinnor som vill och som skulle kunna göra en insats för att bygga ett bättre Sverige. Många av dem är unga och borde ha åtskilliga år framför sig på arbetsmarknaden med en förbättrad familjeekonomi som genererar efterfrågan på varor och tjänster vilket i sin tur ger nya jobb. (Principen om den ekonomiska multiplikatoreffekten gäller fortfarande, även om begreppet sällan används i debatten.)
[ inte självklart att religion skapar segregation ]
Men den statistik som pekar på det vi redan vet, att Sverige under lång tid har misslyckats med att åstadkomma en handfast och varaktig integration, kan i stället bli en utmaning som till sin natur är dubbelriktad. De människor det gäller har ett eget ansvar att ta tag i sin framtid, att lära sig språket, att sätta sig in i och följa svenska lagar och regler, att närma sig svensk kultur utan att förneka sitt eget ursprung, att fortsätta att kämpa. Men ansvaret vilar ännu tyngre på det svenska majoritetssamhället, att öppna dörrarna och ge chanser även till den som har ett svåruttalbart namn eller inte pratar perfekt svenska.
