Det finns en tendens hos unga att vilja tro – men inte i enlighet med ett mönster, säger Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap. Hon ser dock inte samma utveckling i Sverige som i USA, att kristen tro i ökad utsträckning blandas med företeelser som hör hemma i nyandligheten. “Jag grunnar mycket på det”, blev statsminister Stefan Löfvens svar när han i tv-soffan fick frågan om hur han har det med tron. Han ville placera sig själv mitt emellan att vara aktivt troende och att inte ha någon tro alls.
[ Frida Park: Bra idé med Carola som framtidsminister, Löfven ]
Kanske skulle både de ungdomar som Maria Klingenberg talar om och statsministern gnola på Tore Littmarcks psalm Jag skulle vilja våga tro om de kände till den (Svenska psalmboken nr 219). Psalmen har inte blivit mindre aktuell under de dryga femtio år som gått sedan den skrevs. En fortgående sekularisering med allehanda kurvor som pekar i fel riktning har inte lyckats ta död på den andliga längtan som i alla tider varit människans lott - även om det alltid har funnits och i våra dagar finns åtskilliga som lyckas trycka ner den så effektivt att de förnekar dess existens.
“Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär.” “Jag skulle gärna vilja be, men vem kan bönen nå?” “Jag skulle vilja våga tro att Gud finns bortom död.” Det är uttalanden som inte är tidsbundna utan lika aktuella 2021 som de var 1969. Eller för den delen år 387 när den blivande kyrkofadern Augustinus tackade Gud för sin omvändelse och konstaterade: “För sent har jag börjat älska dig. I dag, då jag fått skåda en skymt av dig, tillägnar jag dig min kropp och min själ, mitt hjärta och mitt liv.”
Hos oss i kyrkorna behöver det bli annorlunda
— Elisabeth Sandlund
Att coronapandemin lett till att existentiella frågor aktualiserats och därmed spätt på den tidlösa andliga längtan har redan sagts och skrivits så många gånger att det har blivit ett axiom. Först i backspegeln kommer vi att kunna konstatera om den svenska kristenheten lyckades ta till vara möjligheten att släcka törsten hos dem som ofta inte vet vad det är de längtar efter - eller om en chans som förtjänar att kallas historisk gick oss förbi.
Utgången är inte vare sig given eller slumpmässig. Den påverkas av hur vi beter oss. “De flesta av oss är vanemänniskor. Jag tror inte att det blir särskilt svårt att gå tillbaka till ett normalt liv,” säger psykologiprofessorn Magnus Lindwall till TT och räknar med att både trängsel och kramar omedelbart är tillbaka när restriktionerna hävs. Han har säkert rätt när det gäller livet i allmänhet. Men hos oss i kyrkorna behöver det bli annorlunda. Glädjen över att ordningen är återställd och de avspärrade kyrkbänkarna ett minne blott får inte leda till att vi lutar oss tillbaka och nöjer oss med att fröjda oss över att återse våra gamla vänner när kyrkklockorna kallar till gudstjänst.
Tillåt mig att citera mig själv i en ledare från juli 2020 med rubriken “Rubbade cirklar ger möjligheter”. Där konstaterade jag att svensk kristenhet hade visat stor kreativitet i anpassningen till den exceptionella situation som pandemin inneburit, både när det gällde att använda tekniska lösningar och i omställningen av diakoni och socialt arbete. “En motsvarande uppfinningsrikedom behövs för att redan nu hitta nya vägar att nå ut med det kristna budskapet. Då kan coronakrisen i förlängningen bli till välsignelse”, skrev jag då, för mer än ett år sedan.
[ Nu stryks samtliga restriktioner för gudstjänster ]
Nu är vi i ett läge när spadarna behöver sättas i marken omedelbart, innan de gamla vanorna tar överhanden. Och det handlar om spadar av många olika slag. Det är en bra början att fortsätta att utnyttja internet för att nå ut med förkunnelse och undervisning, nu när både kyrkbänksnötare och nytillkomna tittare vant sig. Men det är långtifrån tillräckligt. Vad som behövs är en analys av behov, möjligheter och resurser som visserligen kan understödjas på samfundsnivå men som måste genomföras i det lokala sammanhanget.
Präster, pastorer, diakoner, ungdomsledare, kyrkomusiker och alla andra anställda i församlingarna är nyckelpersoner som behöver gå före och peka ut riktningen. Men ska en hel nations andliga längtan kunna mötas krävs insatser av många fler. Kallelsen att gå ut med evangeliet till alla människor gäller varje kristen. Att utrusta och bemyndiga lekfolket, helt vanliga församlingsmedlemmar i alla åldrar och med varierande erfarenheter och kontaktnät, att fullfölja den uppgiften måste sättas högt upp på prioriteringslistan även i sådana sammanhang där frivilliginsatser oftast inskränkt sig till praktiska göromål. För Guds och de längtande människornas skull har vi inte råd att låta det tillfälle som pandemin skapat gå oss ur händerna.
