Onsdagens partiledardebatt borde vara obligatorisk att titta på för alla svenska medborgare. Och då avses inte den del där statsminister Stefan Löfven (S) och Ebba Busch (KD) råkade i luven på varandra över den rätta uttolkningen av kristna värderingar, även om den är nog så sevärd – särskilt på grund av alla bibelord som partiledarna fäktades med. Inte heller handlar det om den viktiga debatten om arbetslösheten, klimatet eller kriminaliteten. Nej, det alla väljare borde få sig till livs är den stund, insprängd mellan heta politiska replikskiften, då den avgående statsministern tackade de andra partiledarna, även svurna meningsmotståndare, och de tackade honom.
Vissa av riksdagsledamöterna förenas även i bön och andakt i den kristna riksdagsgruppen. Men när ser väljarna detta?
— Frida Park
Riksdagsledamöterna och statsråden är troligen själva vana vid att i talarstolen först munhuggas så att det slår gnistor. Och likväl, strax efter i cafeteriakön, kapprummet eller hissen kan de samtala om sport, väder och vind med den man just ansträngt sig för att ordledes besegra. Vissa av riksdagsledamöterna förenas även i bön och andakt i den kristna riksdagsgruppen. Men när ser väljarna detta?
[ Löfven och Busch rök ihop om kristna värderingar ]
Det talas ofta om att samtalsklimatet spär på politikerföraktet som i sin tur gör att enbart de som har en särdeles hård panna orkar med att engagera sig för ett bättre samhälle. Vad händer då med svensk demokrati? Det medborgarna ser av relationen mellan de olika politikerna är hur de med denna hårda panna stångar sig nästintill blodiga. Att det likväl kan finnas ett mjukt hjärta går dem som regel spårlöst förbi.
Politik innebär konflikt och så kommer det alltid att vara. Men konflikt behöver inte innebära detsamma som fullskaligt krig. När konflikt är som bäst kan den mynna ut i konstruktiva lösningar. Detta är möjligt när det trots de heta debatterna också finns en grundmurad respekt för människan vars åsikter man ogillar. När skillnaden mellan sak och person upprätthålls.
[ Frida Park: De lågmäldas farliga tystnad ]
Därför var det välgörande att höra de skrockande skratten, de uppriktiga tacken, anekdoterna, ursäkterna och se generositeten som partiledarna bjöd på. Förvisso var det tydligt att någon nog fick anstränga sig till det yttersta att vara snäll. Men bemödandet gjordes likväl. Och togs emot med ett öppet sinnelag.
Fler, särskilt självutnämnda krigare i sociala medier, skulle behöva se politikerna göra det som borde vara så självklart men som i dag blivit så sällsynt: att ta ett steg tillbaka och kunna se kärnan i motståndarens argument. Se att även om ideologierna skiljer sig åt finns ett gott uppsåt, som statsministern själv uttryckte det.
[ Sofia Camnerin: Kyrkorna är inte oskyldiga till samtalsklimatet ]
Och ståendes ett steg tillbaka poängterade flera av partiledarna att Stefan Löfven personifierar att det i Sverige inte spelar någon roll huruvida du föds med eller utan privilegier. Att du kan växa upp i fosterfamilj, arbeta som svetsare – och bli statsminister. Att detta borde vara en källa till nationell stolthet. Och ovanliga inslag som dessa har även de potential att bli en källa till nationell stolthet. Över Sveriges förtroendevalda.
