Tänk den otänkbara tanken om att ett tungt lastat godståg dundrar fram på rälsen i hög hastighet och möter en liten lätt dressin på samma spår. Det är uppenbart vad som kommer att hända – dressinen krossas men godståget kan fortsätta framåt. För att säkerställa att sådana olyckor inte ska kunna inträffa finns rigorösa säkerhetssystem.
Byt ut godståget mot svensk migrationslagstiftning och dressinen mot barnkonventionen, som varit svensk lag sedan januari 2020. När dessa två regelverk är på kollisionskurs finns inget som hindrar krocken. Och utgången förefaller lika given som i den fiktiva järnvägsolyckan. Barnkonventionens föreskrifter om att barnens bästa ska vara överordnat är inte värda mer än papperet de är skrivna på.
[ Elisabeth Sandlund: Vuxnas ursäkter hjälper inte när Emmy inte får träffa dem hon ser som föräldrar ]
Det senaste, men säkert inte sista, exemplet handlar om treårige Tim som levt i Sverige hela sitt liv. Han omhändertogs av de sociala myndigheterna elva dagar gammal och har vuxit upp i en trygg svensk familj på Österlen med dem han kallar mamma och pappa och med två storebröder. Hans nigerianska mamma varken ville eller kunde ta hand om honom och har sedermera utvisats till hemlandet. Fadern är okänd. Nu ska Tim också skickas iväg till Nigeria till något som med största sannolikhet blir en uppväxt på barnhem. Det har Migrationsverket, migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen beslutat.
En lag som inte följs är, principiellt sett, värre än ingen lag alls.
— Elisabeth Sandlund
“Att barnkonventionen och principen om barnets bästa ska beaktas innebär inte en ny grund för att kunna bevilja uppehållstillstånd”, slår Migrationsverkets rättschef fast i ett principiellt uttalande till Dagens Nyheter som berättat om fallet i ett reportage som fått många ögon att tåras. Däribland tidningens krönikör Alex Schulman. Han formulerar sig drastiskt men välbefogat: “Att skicka honom till Nigeria är ingen utvisning. Det är en kidnappning av ett barn.”
Behandlingen av treåringen är en mänsklig tragedi, först och främst för Tim och hans familj, men också, som i så många andra liknande fall, för den humanitära stormakt som Sverige en gång hade ambitionen att vara.
[ Alf Svensson: Lyft blicken upp ur den svenska jämmerdalen ]
Det är illa nog. Men det är värre än så. Det var ingen självklarhet att barnkonventionen skulle bli svensk lag. Barnrättsorganisationen engagerade sig och bildade opinion för att så skulle ske. De som ifrågasatte om det var en lämplig väg att gå ville i och för sig inte att barn skulle fara illa men varnande för de problem som skulle uppstå när denna lagstiftning inte harmonierade med andra lagar. Det är sorgligt att konstatera att kritikerna tycks ha fått rätt.
En lag som inte följs är, principiellt sett, värre än ingen lag alls. Dels åstadkommer den en juridisk gråzon där krystade tolkningar frodas. Dels gröper den ur det allmänna rättsmedvetandet. För varför ska medborgaren lyda lagen när myndigheterna inte gör det?
Därför räcker det inte med att Tim får stanna i sin familj. Det krävs också en omedelbar utvärdering av hur barnkonventionen följts sedan den blev lag och snabba skarpa förslag om hur dess ställning ska stärkas gentemot övriga lagar. Det är staten skyldig våra barn.
