Vad gör det med en människa när hon om och om igen tvingas utföra handlingar som går emot det egna samvetet? Blir hon känslokall? En robot? Omprogrammerad att utan inre protester göra vad andra, eller yrket, kräver av henne. Men tystnar någonsin den inre protesten? Eller finns den där, nedtystad under lager på lager av argument och försäkringar om att det rösten säger är fel.
Frågan väcks i mig när jag läser läkaren Jona Eling Knutssons krönika i Dagens samhälle (21/9.) Hon är specialistläkare inom gynekologi och obstetrik, alltså vård som innefattar bland annat graviditet, förlossning – och aborter. Det är en väldigt arg krönika. Så arg att den avslutas med att hon uttrycker förakt mot en vårdkollega, i det här fallet barnmorskan Ellinor Grimmark: “… jag kommer fortsätta förakta Grimmark, inte för hennes samvete, utan för hennes envetna kamp mot kvinnors reproduktiva rättigheter.”
[ Joel Halldorf: Samvetsfrihet är inte ett särintresse ]
Jag kan inte minnas att jag sett en läkare offentligt uttrycka förakt gentemot enskilda personer baserat på deras moraliska eller religiösa övertygelse. Det känns som att det har potential att allvarligt undergräva det förtroende vi alla måste kunna få känna när vi söker vård – att den vita rocken representerar professionalitet oavsett vad patienten tror eller hyser för åsikter.
Man kan inte samtidigt påstå att den amerikanska abortläkaren gör rätt som följer sitt samvete men att Ellinor Grimmark gör fel när hon gör detsamma.
— Frida Park
Här finns en skillnad mellan Grimmark och Eling Knutsson. Genom alla år som “barnmorskefallet” pågått har Ellinor Grimmark mig veterligen aldrig yttrat ens en bisats om att hon skulle känna något dylikt för barnmorskor eller läkare som utför abort. Nej, hennes fokus har i stället varit att hennes samvete förhindrar henne att delta i en handling som avslutar ett liv. I praktiken innebär Grimmarks hållning, om den fick gehör, att ingen abortsökande kvinna skulle träffa en samvetsöm barnmorska. Det låter ju i sammanhanget mer sympatiskt än att den som ser goda argument för att värna samvetsfrihet kan tvingas möta förakt från läkaren Jona Eling Knutsson.
[ Elisabeth Sandlund: Samvetsfrihet är mer än en abortfråga ]
Men Eling Knutsson är inte utan poänger. Hon tar upp abortläkare i Texas som vägrar foga sig i den nya strängare abortlagen, något Eling Knutsson skriver att hon själv skulle göra om svensk abortlagstiftning skulle ändras. Eling Knutsson har helt rätt när hon skriver att samvetsfriheten måste gå åt båda hållen. Men då kan man inte samtidigt påstå att den amerikanska abortläkaren gör rätt som följer sitt samvete men att Ellinor Grimmark gör fel när hon gör detsamma.
Kanske är fartblindheten i krönikan ett resultat av att ha matats med argument om att abort skulle vara okomplicerat eftersom det bara handlar om kvinnans kropp och att göra sig av med oönskat livmoderinnehåll. Kanske också att den världsbilden då och då krockar med ett arbete som innebär att utföra aborter, ibland sena och komplicerade sådana. Kanske att det då skapar ett intensivt behov av att tysta rösten som säger att abort skulle kunna vara något man kan känna samvetsbetänkligheter kring. Ellinor Grimmarks röst, och kanske även den egna inre.
