Det är nästan så att man frestas att likt Gert Fylking vid Svenska akademiens offentliggörande av litteraturpristagaren utropa: “Äntligen!”. Och i det här sammanhanget skulle det vara befogat. För bakom en av luckorna i den upphackade presentation av årets budgetproposition som DN:s ledarkolumnist Andreas Bergh fyndigt liknat vid en adventskalender dolde sig en rejäl satsning på att förbättra situationen för personer med funktionsnedsättning. Och bara några dagar senare offentliggjorde socialminister Lena Hallengren en ny strategi för funktionshinderspolitiken 2021-2031. Inte mindre än 28 myndigheter, alltifrån Socialstyrelsen till Riksantikvarieämbetet, åläggs att öka takten i arbetet för att nå jämlika levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Socialministern utlovar kaxigt “tio framgångsrika år”.
Låt oss hoppas att hon får rätt – oavsett vilken regering som kommer att styra Sverige de närmaste åren – och att hösten 2021 blir den vändpunkt som funktionsrättsrörelsen och personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga så länge väntat på. Det är hög tid att LSS, denna världsunika lag som ger dem som tillhör personkretsarna rätt till ett liv som andra med full delaktighet i samhället, får bli det den enhälliga riksdag som klubbade den för närmare 30 år sedan tänkte sig. De senaste decennierna har vi sett en stegvis urholkning, där kommunerna och Försäkringskassan visat stor uppfinningsrikedom när det handlar om att hitta regler som inskränker rättigheterna. Försöken att överklaga till förvaltningsrätten och högre instanser har för det mesta varit resultatlösa och i stället, i värsta fall, fått till resultat att det som började som ett beslut i ett enskilt ärende utvecklats till praxis.
Vägen till ett återställande är lång. Anders Axelsson från Förbundet för delaktighet och jämlikhet sätter fingret på några viktiga aspekter i sin debattartikel i Dagen (29/9).
Konkreta förbättringar är viktiga. Men allra viktigaste är en i grunden förändrad, eller snarare återställd, inställning.
— Elisabeth Sandlund
Till att börja med är det som bekant långtifrån säkert att den rödgröna regeringens budget passerar riksdagen. Förslagen på funktionsrättsområdet borde inte vara partiskiljande men kan självfallet åka ut med badvattnet om det vill sig illa. Men även om de genomförs är det bara början på en process som måste fortsätta.
Förslagen i budgetpropositionen går ut på dels att öka möjligheterna för fler att få personlig assistans i linje med förslagen i den utredning som presenterades i våras, dels att förbättra den ekonomiska situationen för dem som tidigare kallades förtidspensionärer, numera oegentligt benämnda sjukpensionärer. Den gruppen har behandlats orättvist i förhållande till såväl förvärvsarbetande som ålderspensionärer bland annat med högre skattesats. Många, inte minst personer med intellektuell funktionsnedsättning, lever ett liv på eller under existensminimum och är beroende av tillskott från anhöriga för att klara sig, vilket FUB visat i kartläggningen Fångad i fattigdom?. Att det tidigare beskedet om att straffskatten ska tas bort kompletteras med förslaget om höjd ersättningsnivå och generösare gräns för bostadstillägg ökar möjligheterna att fler får näsan över vattenytan.
[ Elisabeth Sandlund: Ett steg framåt men lång väg kvar ]
Pengar är inte allt. Att ett nationellt kompetenscentrum ska utredas är löftesrikt eftersom den bristande personalkompetensen inom omsorgen är ett akut problem. Men någon snabb lösning handlar det inte om. Direktiven till de 28 myndigheterna måste följas upp av kommande regeringar men också av funktionsrättsorganisationerna. Annars finns risken att de kringgås, att nya smitvägar hittas.
Konkreta förbättringar är viktiga. Men allra viktigaste är en i grunden förändrad, eller snarare återställd, inställning. En av grundbultarna i LSS är att det är den person som är berörd, hans eller hennes företrädare eller, om det handlar om barn, föräldrarna som har tolkningsföreträde när det gäller vilka insatser som behövs. En annan, lika viktig, är att alla beslut ska vara individuella. Bäggedera är logiskt om utgångspunkten är att även den som har en funktionsnedsättning har samma rätt att fatta beslut om sitt liv som alla andra och att förutsättningarna varierar från person till person. Om man så vill kan man se lagtexten som en kodifiering av människovärdet.
[ Debatt: Funkofobin är utbredd i Sverige ]
På båda punkter har urvattningen och urgröpningen fått fortgå alldeles för länge. “Vi har bestämt att ingen i vår kommun som bor i gruppbostad ska få ha kontaktperson” eller “Hos oss har alla boende rätt till en egen aktivitet i veckan, men inte på lördagar eller söndagar” är exempel på proklamationer som ingen person med funktionsnedsättning i fortsättningen borde få höra och som ingen domstol borde acceptera. (Citaten är autentiska, hämtade ur egen erfarenhet.)
